ALFÅGEL a3l~få2gel (a`lfogel Weste), sällan ALL- al3~, m.||(ig.) l. r.; best. -fågeln (se för öfr. FÅGEL); pl. -fåglar.
Etymologi
[Första ssgsleden är antingen AL, sbst.2, l. också har den uppstått ur ALA, sbst.; med afs. på härledningen se för öfr. ALLA, sbst.1]
simfågeln Fuligula glacialis Lin., alla, äfv. kallad galdust, stråare, alika (jfr anm. under ALIKA). Al-foglen .. eger något besynnerligt (dvs. egendomligt) och behagande i sin stämma. Efter åtskilliga utdragne modulationer af a - a - l - afbryter han tvärt med ett aglek. Häraf har Svenska namnet Alfogel och Grönländarens Aglek sitt ursprung. Ödmann i VetANH 322 (1783). En enda skytt (har) i en .. vak kunnat skjuta så mycket alfogel, att fjädern ensamt uppgått till 3 L℔. Holmgren Skand. fogl. 1126 (1870). Alfogel .. en nordisk dyk-and, brokig af hvitt, rostbrunt och svart. Smitt i NF (1875). Kinberg hos Sundevall Sv. fogl. 1519 (1886). Nu hörde de tydligt alfågelns klangfulla, energiska allit, allit. Ahrenberg Hih. 175 (1889). — Anm. I äldre tid har ordet äfv. användts om Anas acuta Lin., stjärtand. Anas acuta .. Aler, Ahlfogel. Linné Fauna 45 (1746, 1761). jfr Ödmann i VetANH 4: 314 (1783); jfr äfv. Björkman (1889).
-SKYTTE~20. Alfogel-skytte för vettar. Hahr 474 (1866).
