[af fr. arbitral, af senlat. arbitralis, adj. till arbiter (se ARBITRERA); jfr ARBITRÄR]
(†) jur. beroende af l. öfverlåten åt dömande myndighets godtfinnande l. fria skön; nästan bl. i förb. arbitralt straff. At ther Dommaren pröfwar någon genom arbitralt Straff fogeligare kunna bättras, än genom ordinarie Penningeböther, honom tå .. skal wara tillåtit, then Brotzlige medh berörde arbitralt Straff beläggia. Plakat 2 Okt. 1665, s. E 1 a. Wåre Hofrätter .. hafwa en tijd bort åt tagit sig före, in Criminalibus (dvs. i brottmål), och jämwäl uti klare och öfwertygade måhl at gå ifrån sielfwa bokstafwen i Wår Lag beskrefwen, och i stället för then näpst som ther uti uttryckes, och til sielfwa gierningen utom anseende til någons person lämpas borde, belagt den brotzlige med ett wilkorligit och arbitralt straff. Schmedeman Just. 656(1674). Kyrkol. 22: 4(1686). Gästgifvareordn. 1734, § 22. Sahlstedt (1769).
