ARITMETIKER ar1itme4tiker l. 10302, m.||ig.; best. -n; pl. =. Anm. Stundom, särsk. i ä. tid, användes den lat. formen arit(h)meticus (aritme´ticus Weste), A. G. Silfverstolpe Skald. 140(1810, 1814).
Etymologi
[af t. arithmetiker, efter lat. arithmeticus, sbst., räknemästare, af gr. ἀριϑμητικός, som hör till l. afser räkning, skicklig i att räkna]
kännare af aritmetik; räknemästare. Meurman(1846). Kindblad(1867). jfr: De s. k. politiske aritmetikerna. Fahlbeck Sv. adel 1: 347 (1898); jfr ARITMETIK 1slutet.
