publicerad: 1901
ARRENDATOR ar1enda3tor2 l. -än-, sällan -ωr2, stundom —40 (arrenda`tor Weste; àrrändátår Almqvist; aränndàtå´rr Dalin), m.||ig.; best. -n, numera sällan -en (Växiö domk. arkiv 1682, s. 382, Boëthius Nat. sed. 112 (1782)) -datω4ren l. arän1-, l. ar1enda3toren2 l. -än-, äfv. -ωr-, äfv. —400; pl. -er -datω4rer l. arän1-.
Etymologi
[af t. arrendator, af mlat. arrendator, vbalsbst. af arrendare (se ARRENDERA); jfr ffr. arrendeur, arrendadeur, sannol., liksom ital. arrendatore, lånadt af span. arrendador]
person som arrenderar l. innehar arrende. Arendator, hyresman, förpantare. Swedberg Schibb. 250 (1716). Boëthius Nat. sed. 112 (1782). (Apoteket) Ugglans f. d. arrendator. AB(L) 1895, nr 255, s. 2. jfr KO-, KRONO-, MED-, MJÖLK-, SKOGS-, UNDER-ARRENDATOR. — särsk.
a) (fordom) person som på arrende öfvertagit ngn del af kronans inkomster, i sht tullinkomsterna; förpaktare. Oxenst. brefv. 5: 146 (1620). Våre arrendatorer öffuer tullarna. G. Oxenstierna Därs. 3: 51 (1623). Stiernman Com. 1: 911 (1625). Borgemestare och Rådh vthi Jönekiöpingz lofliga Stadh, Sampt Welbetrodde, Försichtige Arrendatorer, Ährlige och Hederlige Borgare. Baazius Upp. A 1 b (1629). Arendator, Publicanus. Lex. Linc. (1640). Arrendatorerne af små Tullarne. Publ. handl. 1: 120 (1719). Kungör. 8 Febr. 1764, s. 2. — jfr ACCIS-, TULL-ARRENDATOR.
b) person som innehar jordegendom på arrende; jfr LANDBO, ARRENDE-GIFVARE 2, -TAGARE samt LEGO-GIFVARE. Verelius Ind. (1681, under leiglendingr). Kyrkio-hemmans Åboer, Arrendatorer och Hälftenbrukare på Präste-Stommar, .. Klockare-bol, samt Præbendehemman. Publ. handl. 3: 1803 (1741). Hemman, hvilka af Hälftenbrukare, Arrendatorer, eller Landtboer bebos. Därs. 7: 5685 (1764). Arrendatorer af jordbruksfastighet. Prop. t. riksd. 1862—63, nr 61, s. 42. Redan under senare hälften af sjuttonde århundradet .. (funnos) legotagare af jord under benämningen arrendatorer, hvilka icke kunde hänföras till landboar eller hälftenbrukare. P. v. Möller Jordbr. 210 (1881). Herrgårdsbonde .. kallas arrendator under herrgård, då afgälden utgöres in natura, .. och arrendegården är större än ett torp. Juhlin-Dannfelt 141 (1886). J. Leffler i Ekon. samh. 2: 120 (1895; se under ARRENDE-BRUK). Köparen inträder i de rättigheter och skyldigheter, Kongl. Maj:t och Kronan egt till den arrendator eller brukare, som .. afträder hemmanet. PT 1897, nr 209, s. 1. — jfr HALF-, HERRGÅRDS-, JORD-, KUNGSGÅRDS-, PRÄSTGÅRDS-ARRENDATOR.
Ssgr (till b): ARRENDATORS-, äfv. ARRENDATOR-BOSTAD1030~20, äfv. ~02. (arrendator- Schulthess (1885)). —
-FOLK~2. Vi kunna verkligen inte umgås med arrendatorsfolk. Backman Reuter Lifv. på l. 1: 319 (1870). —
Spoiler title
Spoiler content