SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1939  
LANDBO lan3d~bω2, vard. äv. lan3~, sbst.1, förr äv. LANDTBO, sbst.1, m.||(ig.); best. -n, äv. (numera bl. i vissa trakter, vard.) -en (Brahe Oec. 66 (1581; uppl. 1920), Adlerbeth FörslSAOB (1798)); pl. -r (G1R 1: 5 (1521) osv.) l. -ar (Svart G1 9 (1561) osv.) ((†) -er G1R 16: 602 (1544), Adlerbeth FörslSAOB (1798)).
Ordformer
(lam- 1549—1774. lan- 1540—1659. land(h)- 1521 osv. landhe- 1656. lan(d)t- 1527—1897. -bo(o) 1521 osv. -bodh 1552. -bu 1552. -bådh 1552)
Etymologi
[fsv. landboc; jfr d. landbo(er), isl. landbúi; av LAND (i bet. 1 a) o. BO, sbst.2]
(i fråga om ä. förh.) rättshist. person som på vissa fastställda villkor (mot erläggande av viss, väsentligen in natura utgående avgift, fullgörande av dagsvärken o. d.) innehade nyttjanderätten till annans jordegendom; jfr LANDBONDE, ARRENDATOR a. G1R 1: 5 (1521). Tesse fforscriffne 9 Lanbor göra 4 Daxwerke och holla fodring tijll 4 hesta. SkaraStiftJordeb. 19 (1540). Cronenes landboor. G1R 29: 10 (1559). Två landboer rechnendes (i skattchänscende o. d.) emoth enn schattebonde. RA I. 2: 55 (1562). Nu vil jordägare sitt hemman til landbo uplåta; förene sig tå om städian. JB 16: 1 (Lag 1734). SFS 1901, nr 102, s. 12. — jfr BISKOPS-, DOMKYRKO-, FRÄLSE-, KLOSTER-, KRONO-, KYRKO-, PREBENDE-, PRÄST-LANDBO m. fl.
Ssgr (i fråga om ä. förh.; rättshist.): LANDBO-AVRAD~02 l. ~20. jfr -LEGA. UpplFmT 41: Bil. 2, s. 42 (1927). —
-BREV. (†) jfr BREV 2, ävensom -KONTRAKT. JB 16: 9 (Lag 1734). —
-BYGGNING. (†) eg.: byggnad uppförd av landbo på landbogård; dåligt uppförd byggnad. Linc. (1640; under perfunctorius). Landbobyggning lwthar snart. Grubb 446 (1665). —
-DALER. kam. visst slags grundskatt (urspr. en avgift som tillföll jordägaren) som utgick av jordegendomar i Göteborgs- o. Bohuslän. HSH 31: 416 (1663). BtRiksdP 1898, I. 1: nr 54, s. 30. —
-FOGDE. fogde som på godsägarens vägnar hade uppsikt över denne underlydande gårdar (inom ett visst område). Almquist CivLokalförv. 3: 152 (i handl. fr. 1540). Rosman BjärkSäb. 2: 225 (1924; om förh. på 1600-talet). —
-FÅR, n. får som lämnades ss. (del av) landbolega. HH XI. 1: 82 (1530). —
-GÅRD. [fsv. landboa gardher] jfr ARRENDE-GÅRD. G1R 18: 133 (1546). Rosman BjärkSäb. 2: 117 (1924; om förh. på 1600-talet). —
-HEMMAN, n. jfr -GÅRD. G1R 16: 91 (1544). —
-HUSTRU. 2SthmTb. 2: 217 (1552). —
-JORD. [fsv. landboa iordh] jfr ARRENDE-JORD. UpplFmT 41: Bil. 2, s. 42 (1927). —
-KONTRAKT. jfr ARRENDE-KONTRAKT 1. FörordnStädselJord 13/6 1800, s. 3 a. —
-LEGA, r. l. f. jfr LEGA, sbst.2 1 a. 2NF 9: 33 (1908). —
-RÄNTA, r. l. f. jfr -LEGA. Stiernman Com. 2: 393 (1644). —
-RÄTTARE. jfr -FOGDE. VRP 1624, s. 108. —
-SON. G1R 28: 37 (1558). —
-STÄMMA, r. l. f. stämma l. möte som jordägaren (l. hans representant) höll med sina (resp. dennes) landbor. VgFmT I. 10: 90 (1586).
Avledn.: LANDBOSKAP, n. (†) en landbos innehavande av nyttjanderätten till annans jordegendom; äv. konkretare, närmande sig bet.: landbogård; jfr ARRENDE. SPF 1826, s. 166. FinBiogrHb. 940 (1898; i konkretare anv.).
Spoiler title
Spoiler content