AFRYCKA a3v~ryk2a (a`frycka Weste), v. -er, -te, -t, -t (se för öfr. RYCKA). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr d. afrykke, holl. afrukken]
I. [jfr mnt. afrucken] tr.
1) rycka l. slita bort, lösrycka; ofta med indirekt obj.: bortrycka (ngt) från (ngn l. ngt); frånrycka. Winganar wordo thy (dvs. det bevingade lejonet) affryckte. Dan. 7: 4 (Bib. 1541). Lik höstens frukt, du faller / Uti din Moders sköt, ej våldsamt afryckt, / Men sakta plockad, och för döden mogen. J. G. Oxenstierna 4: 405 (1815). En kula .. afryckte .. hans .. långa hår. Fryxell Ber. 8: 6 (1838); jfr 2. Röfvare öfverföllo henne och afryckte hennes kläder. Kjellén i NF 13: 664 (1889). Fönsterluckorna afrycktes. SD (L) 1894, nr 58, s. 6. — i bild. Carl Knutsson böjde sitt gråa hufvud för att åter emottaga en krona, tvänne gånger afryckt. Geijer I. 2: 10 (1803). Afrycka en hycklare masken. Kindblad (1867). (Agrippina) afryckte inför sonens ögon täckelset öfver de brott, hvarmed hon banat honom väg till magten. Rydberg Rom. d. 117 (1882).
2) (mindre br.) rycka tvärt af, slita i tu. Vid repdragningen blef repet afryckt på midten. Leran krymper vid torkning .. (och) spricker sönder i stora fasta stycken, hvarvid växtrötterna .. afryckas. Arrhenius Jordbr. 1: 14 (1862). — bildl. Dessa traditioner från antiken afryckas ofta och synas förlorade. Geijer I. 1: 190 (1845).
II. [jfr t. abrücken] (numera föga br.) intr.: begifva sig af, tåga bort. Sedan afryckte han till Dannemarck. HSH 19: 226 (1600). (De) meente .. Fienden .. aldeles vara affrycht. Schroderus Liv. 743 (1626). Hans dragoner .. hade, sedan han afryckt, kommit .. till skeppet. Hallenberg Hist. 4: 660 (1794). Europæus (1852). Ahlman (1872).
