BASTONAD bas1tωna4d, stundom -to- l. -tå-, r. l. m. (m. Dalin(1850), Lundell; f. Almqvist); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d. bastonade, t. bastonnade, eng. bastinado, fr. bastonnade, af span. bastonada, käpprapp; jfr följ.]
1) [jfr motsv. anv. i eng. o. span.] (†) käpprapp. Din bof! om du understår dig at röra dervid, så har du at vänta tusende bastonnader. Envallsson Ofört. mötet 52(1786); jfr 2.
2) [jfr motsv. anv. i d., t., eng. o. fr.] (grundlig) afbasning (med käpp, tågstump o. d.). Gifva ngn en duktig bastonad. Bastonnade, en risbastuga, käppslängar. Biurman Brefst. 110(1729). Hans fiende .. fick en nätt bastonnad på fotsulorna. Palmblad Nov. 4: 16(1851); jfr b. Det skulle vara för mig ett stort nöje att få gifva risbastu åt de vanartiga barnen, men framför allt en något skarpare bastonad åt de vanartiga föräldrarne. Svedelius Förfl. lif 23(1887). — särsk.
a) bildl. Han talar eld och rök och dunderknall / Och ger med sina läppar bastonad. Hagberg Shaksp. 2: 265(1847).
b) österländskt straff bestående i slag af läderremmar l. käppar o. d. på fotsulorna l. ryggen. Almqvist(1842). Dahm Geogr. 97(1863, 1877).
