BEHUGGA behug4a, i Sveal. äfv. 032 (behu´gga Weste; behùgga Almqvist), v. -er, -högg, -höggo, -huggit, -huggen; se för öfr. HUGGA. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[liksom d. behugge efter mnt. behouwen l. t. behauen; se BE- o. HUGGA]
(i sht tekn.) (med yxa l. hacka l. mejsel o. d.) hugga (trä l. sten l. metall) till en viss form, i allm. med släta sidoytor; grofhugga; i sht om virke: kanthugga, tillyxa, bila, skräda. Rund om behuggen eller beskuren. Lex. Linc. (1640, under cæsuratim). Metallen .. på stamparna .. har .. blifvit förnött och gropig och oftast behöfts behuggas. C. Knutberg i VetAH 21: 223 (1760). En ek .. behuggen till skeppsvirke. G. C. Witt i Läsn. f. folket 1844, s. 57. De delar af (artilleri-)pjesen, som icke kunna svarfvas, skola behuggas (mejslas och filas eller på annat sätt bearbetas). SFS 1847, nr 17, s. 14. Qvaderstenens omsorgsfulla behuggning. Brunius Metr. 240 (1854). En man, som behugger en stock. Dens. Gotl. k. 2: 362 (1865). Materialet i dessa pyramider .. är troligen till största delen taget på stället och erhölls vid afjemnandet och behuggandet af sjelfva bergplanen, på hvilken man uppfört dem. Kræmer Orient. 296 (1866). Kölen, som är i fyrkant behuggen. J. G. Braune i NF 9: 397 (1885). Skaftämnen .. behuggna, icke sågade. Tidn. f. lev. 1899, nr 36, s. 1.
