BESIFFRING besif4riŋ, i Sveal. äfv. 032, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
vbalsbst. till BESIFFRA; konkret: sifferbeteckning. Tekn. tidskr. 1875, s. 101. — särsk. tonk. af siffror (o. framför, öfver l. efter dem ställda tecken) bestående tonbeteckning som hör till den s. k. generalbasen. Vogler Harm. känn. 1 (1794). Besiffring (Generalbasskrift). NF (1877). Besiffringen (blef) .. ett medel att i enklare harmoniska satser undvara särskildt utskrifna öfver- och mellanstämmor. Wegelius Musikl. 1: 72 (1888).
