BIBLIOFIL bib1liωfi4l, äfv. bi1-, äfv. -o-, stundom -å-, sbst. m.||ig. l. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er. adv. -T. Anm. I ä. tid förekom ordet i substantivisk anv. i den lat. formen bibliophilus med lat. böjn., t. ex. hos Porthan Bref t. samt. 142 (1788: Bibliophili, pl.).
Etymologi
[jfr d. bibliofil, t. bibliophil(e), eng. bibliophil(e), fr. bibliophile, af gr. βιβλίον, bok (se BIBEL), o. φίλος, vän]
I. sbst., om person som intresserar sig för o. samlar böcker, i sht när hans intresse företrädesvis gäller bokens yttre (tryck, papper, band o. d.) l. dess sällsynthet; bokälskare, bokvän. Pfeiffer (1837). Bibliofilen är ej sällan ett medelting af bibliognost och biblioman. Ekbohrn Främ. ord (1868, 1878). Idealet för en bibliofils önskningar är vanligen att rå om så många sällsynta böcker som möjligt, i så praktfulla exemplar som möjligt. Eichhorn Stud. 3: 91 (1881). ”Visingsötryck”, numera mycket sällsynt och högt värderadt af bibliofiler. Ödman Hemma o. borta 159 (1896). Bibliofilen älskar boken för den nytta och det nöje, han kan hafva utaf den. Carlander Sv. bibliot. 1: IV (1902).
Ssgr (till I): BIBLIOFIL-HISTORIA1003~0200. En svensk bibliofil- och bibliotekshistoria. Carlander Sv. bibliot. 1: I (1902). —
-UPPLAGA~020. för bibliofiler afsedd upplaga.
