BIFÖLJANDE bi3~föl2jande, p. adj.
Etymologi
[efter t. beifolgend, p. pr. till beifolgen, af bei- (se BI-, prefix1 1 a) o. folgen (se FÖLJA)]
1) (†) som följer på ngt annat; efterföljande. At bijfölliande Bladh (i boken) icke må fruchtlöst och baart infördt warda, hafwer iagh för godt funnet, fölliande Exempel här införa. Hortulanus H 3 b (1674).
2) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†, se dock slutet) medföljande. Hwar och enn (skall) .. sigh förfoga till Möleby .. att wedertaga och öfwerföra Hans Kongl. Maij:tz .. Lijk med dher bijfölliande Kongl. Håff .. till dhe föresatte ort och rum. Rääf Ydre 3: 200 (i handl. fr. 1660). — särsk. (numera knappast br.) om bilaga i bref l. dyl.: hosföljande, vidlagd, närlagd, närsluten. Såsom bifölliande memorial vidare tillkennagiffver. Oxenst. brefv. 10: 96 (1628). Såssom bijföliande Copial Attest liussligen förmäler. Växiö domk. akt. 1681, nr 78.
