BIFÄRG bi3~fær2j, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er ((†) -or Stål).
Etymologi
[jfr t. nebenfarbe; se BI-, prefix1 2]
färg af (i förh. till annan) mindre betydenhet.
1) [jfr t. nebenfarbe] (föga br.) till FÄRG i egentlig bem.: färg uppkommen gm blandning af (några af) hufvudfärgerna, mellanfärg. Färgämnena kunna .. i flere olika förhållanden blandas med hvarandra, hvarigenom de så kallade bifärgorne och ett oändligt antal färgvexlingar uppkomma. Stål Byggn. 1: 135 (1834).
2) (mindre br.) bildl.: anstrykning, bismak. Nitet för christendom och gudsfruktan hade (i Lunds stift på 1680:talet) en ännu starkare politisk bifärg än ett halft århundrade förut. Cavallin Herdam. 1: 79 (1854). Hans person fick för mina ögon en bifärg af humbug. Geijerstam Medus. 57 (1895).
3) [jfr motsv. anv. af holl. bijkaart o. t. beikarte] kortsp. färg som ej är trumf. (För att i vist gifva till känna svaga kort) spelar (man) åttan i någon af bifärgerna, hvarigenom man ger till känna, att man visserligen har många i denna färg, men endast hackor. Wilson Spelb. 366 (1888).
