BIFÄLLIG, äfv. BIFALLIG, adj.
Etymologi
[efter mnt. bivellich, till bivallen (se BIFALLA); jfr t. beifällig. Formen -fall- beror på anslutning till (BI)FALLA, formen -föll-, därest den ej är tryckfel, väl på anslutning till FÖLJA]
(†)
1) [jfr motsv. anv. i mnt.] till BIFALLA 1 o. 2: som sluter sig till (ngn) l. står på (ngns) sida, som bistår l. hjälper (ngn). (Vi, G. I,) Försee .. oss til eder (ledamöter i Skara domkapitel) atj waren honum (dvs. den nyutnämnde biskopen) höruge lyduge och bifallughe i alla the ärande som hans befalning anröra kunna. G. I:s reg. 7: 28 (1530). Then Menige Man .. hafwe så vpreste warit och äre honom (dvs. Dacke) så bijfellige och bewegne. Därs. 14: 314 (1542). (Soldaternas) Eedzplicht fordrar, at wara sin Herre bijfölligh. Hortulanus A 4 b (1674). Hafvandes iag till mitt ansökande (om ett kaplansboställe), der det i Kongl. Cammaren skal afgiöras, .. Presidenten Nieroth, och .. Landzhöfdingen Lindhielm .. mig bijfällige. Växiö domk. akt. 1708, nr 306.
2) [jfr motsv. anv. i t.] till BIFALLA 6: som innebär bifall l. samtycke (till ngt); i uttr. i bifallig händelse, i händelse af bifall. J Bijfallig händellsse (dvs. om ansökan bifalles) skall iagh penningarne föruth .. betala. Växiö domk. akt. 1723, nr 364.
