publicerad: 1911
BITON bi3~tω2n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
1) i sht fys. o. mus. svagare medljudande ton som uppstår vid frambringandet af en annan; alikvotton, öfverton; biklang (se d. o. 1). Mankell Mus. hist. 1: 220 (1864). Styrkan hos de särskilda medljudande bitonerna är mycket olika hos olika instrument, och deruti ligger hufvudsakliga anledningen till den olika klangen hos en och samma ton, när den ljuder från olika instrument. NF 1: 455 (1875). Setterblad Mackenzie 46 (1887). Noreen Vårt spr. 1: 348 (1905). — mer l. mindre oeg. o. bildl.: biklang (se d. o. 2), bibetydelse; bismak; färgton, färg. I medelmåttans och de sunda klokhufvudenas munnar har ju själfva ordet idé fått en biton af galenskap. Tavaststjerna Unga år 18 (1892). Gångare, häst och krake hafva samma appellativa betydelse, men en helt olika associativ innebörd. De anslå, som Tegnér uttrycker det, samma ton, men hafva ej samma bitoner. Larsson Poes. log. 33 (1899, 1908).
2) (mindre br.) mus. Bitoner, de toner, som utom grundtonen höra till ett stam-accord, t. ex. tonerna e och g i C-dur. Ahlström Mus. fickordb. (1858).
3) mus. ton som dissonerar mot harmonien i det ackord hvari den uppträder, ackordfrämmande l. harmonifrämmande ton; jfr BINOT. Runa 1850, s. 42. Uti samklangen är .. giss numera ingen harmonisk ton, utan en harmoni-främmande, en bi-ton. Winge I. 1: 45 (1862). Bagge Richter Harm. 121 (1870, 1886).
4) språkv. exspiratorisk accent af relativt mindre styrka på stafvelse i två- l. flerstafvigt ord där annan stafvelse har hufvudaccenten, biaccent, bitryck. Bring Rask Fnord. spr. 9 (1838). I sammansatta ord, ävensom i allmännhet i längre ord, gives det understundom 2:ne tonfall, av hvilka det, som har övervigten, kallas huvudton, det andra biton. Tullberg Sv. rättskr. 47 (1841). Sådana stafvelser (som den första o. tredje stafvelsen i universitet) sägas hafva accenten ”semilenis” eller svag biton (T. schwacher nebenton) .. (Accenten på sista stafvelsen i olärd) kallas ”semifortis” eller stark biton (T. starker nebenton ..). A. Noreen i NF 19: 24 (1895). Semifortis och semilenis sammanfattas vid, icke sällan förekommande, behof under den gemensamma termen bitryck (ofta kallad ”biton”, någon gång ”medeltryck”). Dens. Vårt spr. 2: 194 (1908).
Spoiler title
Spoiler content