DANTA (da`nta Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se d. o.).
Etymologi
[fsv. danta, sv. dial. danta; jfr ä. t. tanden, tänden, ä. holl. danten samt t. tandern o. tändeln, skämta, prata; afl. (sannol. i t.) af DANT]
(†) om handlingen att (i sht sanningslöst) tala illa l. förklenande om ngn l. ngt: förtala, klandra, tadla, häckla, nedsätta, ogilla, uttrycka sitt missnöje med ngn l. ngt. Danta .. bättre Förtala. Weste (1807). Kindblad (1868; angifvet ss. föråldradt). jfr: Ett motstycke till matljugaren var forna dagars från tyskan inkomna fuxsvansare ”lismare” (tyska fuchsschwänzer), hvilken, såsom man sade, dantade och falskades, d. v. s. ”bakdantade” och ”bedrog”. Kock Spr. förändr. 47 (1896). — särsk.
a) tr. Cato .. pläghadhe tadla och danta Africani högheet medhan han än lefde. Schroderus Liv. 675 (1626). Dömma, danta och belacka fremmande Saaker. Rel. cur. 384 (1682). Ach Wjn! Ach Drufwe Blood! Ach Bacchi ädla Planta! / Jag haar än aldrig hört Poeter som tig danta. Spegel Guds verk 123 (1685). Then menniskia gör sig hos alla förhatelig, som wil med sin wishet danta och mästra alla. Dens. Sal. präd. 230 (c. 1700). Der råks en liten slägt med några få bekanta, / Som äta hennes bröd och hennes seder danta. Bergklint Vitt. 32 (1772). Jag hör med största grämelse, att man har dantat mig på baken. K. J. Lindegren († 1815) enl. Kindblad. — jfr BAKDANTA.
b) med obj.-sats: knota, klaga. Man finner äfven them, som sväran (dvs. svärmodern) ofta tvinga / At taga sysslan an, som är för pigan ringa, / Och danta väl äntå, at hon är til besvär. Kolmodin Qv.-sp. 1: 344 (1732).
c) [jfr samma konstr. vid TADLA] i förb. med prep. på. (C. medgaf sig hafva fått i byte ett fullgodt hemman) så adt han jnthet ther vppå någhet dantar. Dipl. dal. 3: 70 (1548); jfr a. Ja sij then arga Werld ey annor kann än hata / Och danta på Gudz Barn och theras Dygder rata. Vultejus Post. T 4 a (1686). Danta på hvad en annan fådt ... Danta på hvad en annan gjort. Sahlstedt (1773). Danta på, bättre Tadla. Weste (1807).
