(†) vbalsbst. till DANTA:person som (ofta l. gärna) förtalar, klandrar (osv.); häcklare, bakdantare. Balck Esop. 234(1603). En twetaligh Munbrukare och Dantare. Schroderus Hoflefv. 183(1629). Lind(1749). Alla insecter, harkrankor, myggor, häcklare, skridfän, dantare, tidningsskrifvare, granskare, och alt det som fäster sig vid de vittras fattiga lekamen. Björn Barb. 8(1785). — jfr ORD-DANTARE.
