DEPONENTIELL dep1ωnän1tsiäl4 l. de1-, l. -å- l. -o-, äfv. -än1siäl4, ngn gg -ä4l, äfv. DEPONENTIAL -än1tsia4l, äfv. -än1sia4l, adj.; adv. -T.
språkv. deponens-; som har passiv form utan att hafva passiv betydelse; som är utmärkande för ett deponens. Boivie Sv. synt. 9 (1826: deponentiala). En del verb med -s ega i den deponentiala naturen en annan bemärkelse, än i den passiva, t. ex. brännas, stickas, bitas. Rydqvist SSL 1: 483 (1850). Deponentiella utsägeord (dvs. verb). Pipon Spr. gr. 39 (1872). Slås .. bör nyttjas som passiv, och slåss .. som deponential (reciprok) form af slå. Linder Regl. 128 (1886). Blott delvis deponentiel form hafva de s. k. verba semideponentia (halfdeponentier): gaudeō, gavīsus sum, gaudere (etc.). Peterson Stegmann Lat. gram. 57 (1891). S. k. deponentiala .. infinitiver. Noreen Vårt spr. 5: 455 (1909).
Ssgr: DEPONENTIAL-BILDNING10103~20. —
-FORM~2.
