DISPUTANT dis1pɯtan4t, äfv. -pu-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. ä. fr. disputant, af lat. disputans (-antis), p. pr. af disputare (se DISPUTERA)]
(numera mindre br.) person som disputerar (se d. o. 3), deltagare i (enskild l. offentlig) disputation; jfr DISPUTATOR, DISPUTERARE 2. P. J. Angermannus Likpr. ö. Anna Trolle 19 (1620). Thet är .. omögeligit, at alt thet är absurd, som hetsiga disputanter så kalla. Rydelius Förn. 231 (1721, 1737). Förf. .. (har) utrustat den ena disputanten med svaga och ömkliga skäl, blott för att vederläggas och beskrattas af den andra. V. F. Palmblad i Phosph. 1810, s. 223. Praeses skrifver (i ä. tiders akademiska afhandlingar) på latinsk prosa till disputanterna gratulationer af allmänt innehåll, stående i samband med det behandlade ämnet. Heikel Filol. 78 (1894). NDA 1909, nr 22 A, s. 3.
Anm. Ngn gg (äfv. i Finl.) förekommer den i anslutning till EXAMINAND, DOKTORAND ombildade formen disputand. Den unge disputandens själftillit. H. Schück i Sv. mem. o. bref 3: XIII (1901).
