DISPUTERARE dis1pɯte3rare2, äfv. -pu-, l. -e4rare, m.||ig. (jfr DISPUTERERSKA); best. -en; pl. =.
Etymologi
[fsv. disputerare; jfr t. disputierer; jfr äfv. eng. disputer]
person som disputerar.
1) (†) motsv. DISPUTERA 1. Theologi skole wara icke försmädhelighe bespottare, vthan sanferdige disputerare. O. Martini Pred. D 1 b(1606).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., t. o. eng.] (numera bl. skämts.) motsv. DISPUTERA 2, 3: person som deltager l. gärna inlåter sig i disputation l. dispyt, som är skicklig i argumentering o. disputerande; ordkämpe; jfr DISPUTATOR;jfr äfv. DIALEKTIKER.1 Kor. 1: 20(NT 1526). Kättarna äre onde Dialectici eller Disputerare. Schroderus Osiander 1: 522(1635). En spitzfundigh och skarpsinnigh Disputerare. Därs. 2: 222. Lex. Linc.(1640). Serenius(1734; under dispute, v.). Lagerbring Hist. lit. 81(1748). Han är en stark disputerare. Dalin(1850).
