DISTORSION dis1torʃω4n, r. (f. G. Dalin(1871)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. distorsion, eng. distortion, fr. distorsion, af lat. distortio (-ōnis), vbalsbst. till distorquere, vrida l. rycka isär, förvrida, vrida på sned, af dis-, itu, isär, åtskils (jfr DI-), o. torquere, vrida, draga, förvrida (se TORSION)]
1) [jfr motsv. anv. i t., eng. o. fr.] med. ledvrickning, gm yttre påverkan åstadkommen förskjutning af en ledgångs benytor, utan att dessa därvid aflägsna sig från hvarandra. Tholander Med. ordl.(c. 1860). Uhrström Hemläk. 245(1880). Odenius Celsus 417(1906).
2) [jfr motsv. anv. i eng.] fotogr. om sådant fel hos fotografiska objektiv o. optiska linser som yttrar sig däri att raka linjer hos föremålet på den optiska bilden återgifvas mer l. mindre böjda. 2 NF(1906). J. Hertzberg i Sv. fotografen 1912, s. 110.
