DISTINKTHET distiŋ4kt~he1t l. distiŋ4t~, äfv. (i sht i Sveal.) 03~2, r. l. f.; best. -en.
motsv. DISTINKT 2: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara distinkt, skärpa, klarhet, precision; jfr DISTINKTION 9. Skriftspråket behöfver .. (vissa särskilda uttrycksmedel) för att åvägabringa erforderlig distinkthet och variation. Cederschiöld Skriftspr. 161 (1897).
