DONATIST dωn1atis4t l. dω1- l. don1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. donatist, fr. donatiste, senlat. donatista, eg. ett öknamn som sektens motståndare bildade af namnet Donatus, hvilket bars af flere af sektens hufvudmän; kanske snarast efter Donatus den store, sektens andre biskop († c. 340)]
kyrkohist. i sht i pl.: benämning på anhängare af ett schismatiskt parti i norra Afrika, hvilket uppkom med anledning af Diokletianus' förföljelse o. utmärkte sig för sin fordran att kyrkans tjänare skulle vara fria från dödssynder (eftersom nådemedlens kraft enl. deras mening berodde af förvaltarens person) samt för sin fientlighet mot hvarje närmare förbindelse mellan kyrka o. stat. L. Petri Kyrkost. 32 a(1566). P. J. Gothus Conf. C 6 b(1581). Ahnfelt Etik II. 2: 191(1906).
