DONATIV dωn1ati4v l. don1- l. dω1- l. då1-, n.; best. -et; pl. -er; l. DONATIVUM -i4vum, stundom —32, n.; best. -ivet; pl. -iver.
Etymologi
[jfr t. donativ, eng. donative, af lat. donativum, till donare (se DONERA)]
1) (mindre br.) hist. om penninggåfva som de romerska kejsarna vid utomordentliga tillfällen utdelade åt soldaterna. De summor, hvilka .. Augustus .. lät utdela åt hela armeen, låta nästan otroliga. Ett sådant donatif utmärkte sedan början af hvarje regering. Geijer I. 6: 18 (1839). Kolmodin Tac. Häfdeb. 264 (1844). NF (1880).
2) (†) allmännare: gåfva, penningförsträckning. Ulfeldarna .. sade sig .. (i Stockholm) hafva depenserat 12,000 R:dr i donativer till en och annan. Fryxell Handl. rör. Sv:s hist. 1: 133 (1836; efter dansk källa fr. 1665).
