DONATARIE dωn1ata4rie l. don1- l. dω1- l. då1-, äfv. —302, m.||ig.; best. -en; pl. -er; l. (mindre br.) DONATÄR -ä4r l. -æ4r, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. -er. Anm. Stundom, i sht i ä. tid, användes den lat. formen på -arius. Stiernman Riksd. 1238(1654). G. Dalin(1871).
Etymologi
[jfr dan. o. t. donatar(ius), eng. donatary, fr. donataire, af mlat. donatarius, gåfvoemottagare, afl. till p. pf.-stammen af donare (se DONERA); med afs. på afl.-ändelsen jfr LEGATARIE,MANDATARIEm. fl.]
1) (förr) i sht kam. förläningsinnehafvare; särsk. om innehafvare af donationsgods; jfr DONERA 1 b.RARP V. 2: 60(1655). De Donatarier, som hafwa fått 1, 2 eller 3 Hemman på Lifstid, och utomdesz hafwa inge egne Gods, blifwa för Rusthållet förskonte. Stadg. ang. landtmil. 2: 50 (1686). Circul. t. fältmarsk. 1815, s. 1. 2 NF 17: 208(1912). — jfr LIFSTIDSDONATARIE.
2) [efter motsv. anv. i fr.] (föga br.) donator; jfr DONERA 1. En votiv-tafla, föreställande jungfru Maria och barnet, med donatarierna .. knäböjande i förgrunden. Geijer I. 3: 156(1825).
