DRAGG drag4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. dræg, nt. dragge, dregg(e), holl. dreg(ge), t. dregg, dragg(en), eng. drag, dredge, dragg, bottenskrapa, sbst. till de i den etymologiska afd. under DRAGGA nämnda verben. Ordet torde i sv. närmast vara ett lån från nt. samt (i senare tid) eng.]
redskap i form af ett mindre ankare utan stock (med tre till sex armar), utom till förankring af mindre fartyg m. m. användt till att gripa tag i ngt som med hjälp af tåg l. kätting l. dyl. skall hållas fast vid ngt annat l. dragas l. ryckas fram till ett bestämdt mål; i allmänt språkbr. i sht om dragg använd vid uppletande o. uppfiskande af i vattnet sjunkna föremål (drunknade människor, fiskredskap osv.); i ä. tid ofta: änterdragg; äfv. i utvidgad anv., dels om enklare förankringsredskap af olika slag, dels om olika slag af redskap (t. ex. en bottenskrapa) hvarmed ngt upptages från bottnen af hafvet, af en sjö l. flod osv. (Amiralen) lät (i sjöstriden) falla sin drägge, som kom fallandes på (fartyget) Troili bom. HSH 12: 275 (c. 1580). (Slupen) låg till ankars eller för dragg. Ekman Dagb. 193 (1790). Blott några klädespersedlar hade uppkommit med draggen (då man draggade efter den drunknade). Almqvist Tre fruar 1: 36 (1842). Konow (1887). PT 1910, nr 172 A, s. 3. — jfr BÅTS-, FISK-, SKÖT-, ÄNTER-DRAGG m. fl.
Ssgr: A: DRAGG-LINA. —
B: DRAGGE-TÅG, se A.
