publicerad: 1923
DUN dɯ4n, sbst.1, n., i sht i bet. 2 äfv. r. l. m. (Sigfridi H 6 b (1619), Molin Ådal. 314 (c. 1895)); best. -et l. (ss. r. l. m.) -en; pl. =.
Ordformer
Etymologi
[fsv. dun, n.; jfr d. dun, n., förr äfv. m., isl. dúnn, m., o. de från nordiska språk lånade mnt. dune, eng. down; af en germ. stam dūna-, till en ieur. rot dhū (se DOF, adj.). Grundbet. är: som yr omkring; jfr det besläktade lat. fumus, rök; jfr DUNST o. DYNA]
1) om hvar särskild af de fjäderliknande beståndsdelarna af den lätta, mjuka kroppsbeklädnaden innanför fåglarnas täckfjädrar; äfv. om dunpensel hos fågelunge. Du har ett dun på rocken. VarR 54 (1538). Thorell Zool. 2: 144 (1861). — jfr EJDER-, GÅS-, SVAN-DUN m. fl.
2) koll.; i sht om afplockade dun ss. handelsvara l. stoppning i sängkläder osv. Mjuk som dun. En possa duun. Murenius AV 365 (1657). Skatorne .. voro nu alle plåckade om halsen, at bara dunet satt qvar. Linné Vg. 271 (1747). Det bästa (ejder-)dunet fås genom skattande af dunklädda bon. Nordenskiöld Vega 1: 118 (1880). — särsk.
a) i utvidgad anv., om med dun fyllda sängkläder, dunbädd. På Dwn iagh ännu aldrigh soff. Messenius Sign. 4 (1612). Den fägring du på dunet sträckt. Kellgren 2: 221 (c. 1780).
b) (numera knappast br.) bildl., om snöfjun l. dyl. Den Duun, som Nordan-Wädrets Mund / På Marcken pustar neer. Dahlstierna (SVS) 82 (1697). Dimmors frost och dun. Bellman 4: 148 (1791). Arnell Moore 1: 7 (1829).
3) om fint hår på människokroppen (l. ngn gg på djurkroppen): fjun; i sht om ynglingens första skäggväxt. Knappt af lena dun ännu hans kinder höljas. JGOxenstierna 5: 21 (c. 1817). Lundegård Prins. 227 (1889).
4) om vissa växtdelar som likna fåglarnas dun: fjun. Linc. (1640; under barbula). VetAH 1756, s. 224. jfr FRÖ-, MASKROS-, PERSIKE-DUN. — särsk. ss. senare ssgsled i växtnamn, t. ex. HAR-, KAFVEL-, KAS-, TUF-, ÄNGS-DUN.
5) (af landtbruksstyrelsen föreslaget) namn på växtsläktet Eriophorum Lin. (på grund af dess dunlika fröfjun), tufdun. NormFört. 34 (1894).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2): A: DUN-BEKLÄDD, p. adj. —
-BEKLÄDNAD. —
-BOLL.
2) till 1, 2: boll af dun, fjäder o. andra osmältbara rester af födan som roffåglar uppkasta. Skogvakt. 1893, s. 103.
3) till 4: om den boll som fruktpenslarna bilda hos maskros (Taraxacum), lejontand (Leontodon) m. fl. växter. MeddSlöjdF 1895, s. 181. Heidenstam Folkung. 2: 300 (1907). —
-BOLSTER. (dune- FörtHertJohLösegend., Petreius Beskr. 2: 10 (1614)) bolster som är fylld med dun; i södra Sv. samt i fråga om utländska förh. äfv. om öfverdyna som användes till täcke. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 48. LsbFolksk. 175 (1890). Här ligger jag på sju dunbolster som prinsessan på ärten. Forssman Gret. 101 (1897). —
-BÄDD. bädd som består (af dun l.) af sängkläder fyllda med dun; förr äfv. om dunbolster (l. duntäcke). LBenedicti Lijkpr. 13 (1616). Linné Sk. 131 (1751). Palmblad Norige 35 (1846). Den rike stannar i sin dunbädd, till dess pigan satt in hans morgonkaffe. Santesson Sv. 141 (1887). —
-DRÄKT. särsk.: dununges kroppsbeklädnad. Nilsson Fauna II. 1: XIV (1858). —
-FIN. (i sht i vitter stil) Benedictsson FruM 226 (1887). Dunfint knoppande pilars spön. Ekelund Syn. 97 (1901). —
-FJÄDER. [fsv. dunfiädher] i sht zool. fjäder med mjuka fanstrålar som icke sammanhänga gm hakar samt med vek(t) spole o. skaft. Fichtelius Wegw. 140 (1717). VerdS 130: 9 (1905). —
-FÅNGST. Dunfångsten från hvarje (ejder-) bo (får) i medeltal ej .. uppskattas till mera än ungefär 16 ort. UB 3: 592 (1873). —
-HUFVUD.
(jfr 3) -HÅR. (numera föga br.) i sht zool. fint o. mjukt hår som erinrar om dun; i sht om ullhår, bottenhår; motsatt: fällhår. Serenius (1734; under moss). LAHT 1899, s. 357. —
-KLÄDD, p. adj. Nilsson Fauna II. 1: XIII (1835). —
-KROK, se d. o. —
-KUDDE.
-LIK, adj. —
-MJUK. (i sht i vitter stil) Hansson Nott. 30 (1885). Sitt dunmjuka, rena snötäcke. Tavaststjerna UngaÅr 77 (1892). —
(jfr 5) -MOSSE. (föga br.) mosse bildad till väsentlig del af tufdun. LB 1: 139 (1899). 2NF 18: 1199 (1913). —
-PENSEL. zool. (Hos dunungen) uppbär fjäderspetsen en pensellik tofs af förhornade trådar, ”dunpenseln”. VerdS 130: 9 (1905). —
-PÄLS. i sht zool. (Hvitbuken) är .. med sin täta dunpäls ganska hårdskjuten. Nilsson Fauna II. 2. 2: 316 (1834). —
-RIK. —
(4) -STOCKAR, pl. växt af släktet Typha Lin., kafveldun. Linné Fl. nr 830 (1755; anfördt fr. Gottl.). —
-STOPPAD, p. adj. Dunstoppade kuddar. Heidenstam Birg. 93 (1901). Jfr: Fiär-dunstoppade Bullstrar. Warnmark Epigr. L 3 b (1688). —
-TÄCKT, p. adj. —
-UNGE. dunklädd fågelunge; motsatt: kalunge. Holmgren Fogl. 1086 (1871). bildl. om person. Lagerlöf Länk. 253 (1894). —
-ÖRNGOTT~02 l. ~20. (dune- FörtHertJohLösegend.) örngott fylldt med dun. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 48. BoupptVäxiö 1807. —
(4) -ÖRT. växt af släktet Epilobium Lin., hvars frön äro försedda med dun. Fries BotUtfl. 3: 218 (1864).
B (†): DUNE-BOLSTER, se A. —
-HÅLL. (inner)-var på dunkudde l. dunbolster. NorrlS 343 (1566). Fatab. 1917, s. 52 (i handl. fr. 1637). —
-SÄNG. säng med sängkläder fyllda med dun. Sigfridi K 3 b (1619). Skiöna duhne sängar. KKD 1: 179 (1708). —
-ÖRNGOTT, se A.
Afledn.: DUNIG, adj. beklädd med dun, duntäckt, full af dun.
1) till 1 o. 2. En dunig fågelunge. IErici Colerus 1: 121 (c. 1645). Min rock blir dunig. Weste (1807). Nilsson Fauna II. 1: 74 (1835).
2) till 3. En kind dunig som en persika; jfr 3. Thomander TankLöj. XXVIII (i handl fr. 1821). Kinderna voro röda och duniga. Lagerlöf Länk. 4 (1894).
3) till 4. Dunige frön. Gadd Landtsk. 3: 184 (1777). Anemonerna med duniga stjälkar och runda hufvud. Hallström El. 62 (1906). —
DUNIGHET, r. l. f.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content