EFTERBÖRD äf3ter~bœ2rd, r. l. f. (m. Weste, Dalin(1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[till EFTER- 8o. BÖRD i bet.: det som framfödes, födelse]
I. [jfr d. efterbyrd, fnor. eptirburðr, m., mnt. achterbort, ä. t. afterbürde, achterbürde, achtergeburt, ä. eng. afterburthen, -burden, eng. afterbirth, ävensom holl. nageboorte, ä. t. nachburt, t. nachgeburt] benämning på de delar av fosterägget (moderkaka, fosterhinnor o. navelsträng) som avgå efter fostrets framfödande; stundom abstr. om avgången av nämnda delar. Var. rer. 8(1538). Arthimisia, Gråboo .. Sudin i Wijn eller Öhl .. vthdrifwer .. Effterbörden. I. Erici Colerus 1: 191(c. 1645). (En kviga) achtas, at hon vid sin 1sta kalfning ei får äta op efterbörden; ty tå, om det händer, blir hon aldrig någon god miölkko. Dahlman Reddej. 44(1743). Cederschiöld Qv. slägtlif 2: 270(1837). Tidskr. f. landtm. 1900, s. 915.— i bild. Hans äreminnen äro ju ingenting annat än efterbörden af svenska vältaligheten. Tegnér 5: 395(1824).
II. (tillf. bildning, †) avkomma, ättling(ar). Gud Henne skåda lät / Sin efterbörd til tredje ätt. Salvius Brud- o. grafskr. 78(1740, 1757).
Ssgr (till I): EFTERBÖRDS-PERIOD(EN). om tiden mellan fostrets o. efterbördens avgång. NF 4: 185(1880). —
