EFTERLÅTENHET äf3terlå1ten~he2t l. 30~200, r. l. f.; best. -en.
1) [jfr motsv. anv. i ä. d.] till EFTERLÅTEN 1: eftergivenhet, foglighet, medgörlighet, undfallenhet; överseende, slapphet, släpphändthet, flathet. Efterlåtenhet för någons önskningar l. mot någon. Dalin Vitt. II. 6: 34 (1736). Domarens skyldighet at häldre fria än fälla, .. kan (lätt) vanslägtas til en straffbar efterlåtenhet. Kellgren 3: 154 (1785). I skolen i mig vänta er en lärare, som allvarligt vill ert väl, men icke tror att det befordras genom efterlåtenhet. Tegnér 3: 465 (1812). Wulff Fr. hist. temp. 6 (1900).
2) [jfr motsv. anv. i d.] (numera bl. i Finl., föga br.) till EFTERLÅTEN 2: uraktlåtenhet, underlåtenhet, försummelse; försumlighet, likgiltighet, lojhet, vårdslöshet. 2 RARP I. 1: 161 (1719). Klåckaren .., hvilcken kyrckioherden angifvit för efterlåtenhet uti sin syssla. Växiö domk. akt. 1749, nr 423. Min efterlåtenhet, at med skrifvelse upvakta min Morbror. E. Paldani (1790) i Ur Finl. hist. 327. Sköt ditt hus ordentliga, utan slarf och efterlåtenhet. Tegnér 4: 179 (1837).
(1) -SYSTEM.
