EKLOG eklå4g l. äk-, r. (f. Weste(1807), Kindblad(1870); m. Heinrich(1814), Wenström o. Jeurling(1891)); best. -en; pl. -er; l. (†) EKLOGA, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(eklog Brunjeansson Verser 9(1768) osv. ekloga Arrhenius Om Virgilius 8(1841: eclogan, eclogorna). — Anm. Ss. rent lat. form torde ecloga säkerl. vara att uppfatta hos Arvidi 15(1651) o. Dalin Arg. 2: 123 (1734, 1754))
Etymologi
[liksom likbetydande dan. o. t. ekloge, eng. eclogue, av fr. églogue, éclogue, av lat. ecloga, egloga, utvald (mindre) dikt, pl. -logæ, valda dikter, av gr. ἐκλογή, urval, utdrag ur en författare, citat, till ἐκλέγειν (se EKLEKTISK). Ordets förekomst o. bet. i de moderna språken beror på inflytande från Vergilius' flitigt efterbildade, herdelivet besjungande diktsamling ”Bucolica”, vari varje dikt kallas en ”ecloga”, en benämning som dock icke torde ha användts av skalden själv, men synes ha varit känd redan av Suetonius]
litt.-hist. herdedikt, herdekväde; allmännare: idyll (skildrande ett landtligt, arkadiskt, idylliskt liv). P. Virgilii Maronis Ecloger. Palmfelt (1740; boktitel). Mötet i Daphnis lund (mellan Atis o. Camilla i Creutz' dikt med samma namn) är en ren eklog. Castrén Creutz 145(1917).
