publicerad: 1922
ELÄNDIG e3~län2dig l. (i sht relig. o. vard.) 040, ngn gg ä3~ l. ä- (elä´ndig Weste, ä`lä´nndigg Dalin; i vers ∪ — ∪, t. ex. Ps. 1695, 278: 11, Hagberg Shaksp. 5: 300 (1848), Wulff Dante 109 (1897)), adj. -are ((†) superl. -igste Rudbeckius Kon. reg. 393 (1619)). adv. -LIGEN (†, Schroderus Hels. beg. skattk. 175 (1638)), -T (se d. o.).
Ordformer
(eländ- (-lend-) GR 13: 200 (1541) osv. älend- (-länd-) RA 1: 549 (1547), Linné (1774) i 2 Saml. 17: 19. ällend- VDAkt. 1676, nr 146, Hiärne 1 Hdskr. 25 (c. 1715))
Etymologi
1) (†) = ELÄND 1. Ack, hvar skall jag finna vännerna min / Jag är eländig bland alla. Sv. folkv. 1: 127. jfr Swedberg Schibb. 203 (1716).
2) olycklig, nödställd, arm, usel, ömkansvärd, beklagansvärd; fylld av nöd l. sorg l. lidande; ömklig, jämmerlig; jfr ELÄND 2. Fattig och eländig. Den eländigaste tiggare har det bättre än jag. En eländig tillvaro. Ett eländigt liv. GR 13: 200 (1541). Alzingen är så Eländigh, at han icke ännu finner en eländighare. Balck Esop. 139 (1603). När iag skils ifrå thenna älendige jämmerdalen. Phrygius Him. lif. A 3 b (1615). Den eländigaste död. Geijer II. 1: 453 (1825). Ack, hvad vårt lif är eländigt! Wennerberg 2: 211 (1849, 1882). Hans barmhärtighet mot de eländige. Rydberg Vap. 183 (1891). — (†) Sådan älendig nödh. RA 1: 549 (1547). Deris elendige klagen. HSH 7: 33 (1588). En .. elendig Siukdom. Hoorn Välöfv. jordg. 1: 289 (1697). Eländige (dvs. stackars) Gustav. Humbla Landcr. 442 (1740).
3) (numera i sht vard.) som befinner sig i uselt skick l. tillstånd, (mycket) dålig, usel, ynklig, skröplig, ”bedrövlig”; om person: usel, oduglig, ”klen” (i ngt l. till att göra ngt); i fråga om sak ofta (utan eg. innebörd) bl. ss. uttr. för förakt l. förargelse o. d.: ”förskräcklig”, ”ryslig”, ”fördömd”. En eländig håla till stad. Ett eländigt kyffe. Eländiga vägar. En eländig uppfostran. Eländigt väder. Den eländiga huvudvärken! Om det inte var för de eländiga pängarnas skull, så ... Jagh haffver sedt fädernesslandett uthi älendigh staat. RP 8: 71 (1640); jfr 2. Så älendig Råg har iag aldrig sett. VDAkt. 1699, nr 209. Öfver eländiga Skribenter är bäst at tiga. Sahlstedt Crit. saml. 81 (1759). Min eländiga hälsa. Leopold (1787) i 2 Saml. 4: 187. Jag är den eländigaste och ovilligaste brefskrifvare i världen. V. Rydberg (1892) hos Warburg Rydberg 2: 729. Det var eländigt hvad det går långsamt. Hedenstierna Fideik. 139 (1895).
4) (numera i sht vard.) starkt nedsatt (till hälsa l. krafter), sjuk, utmattad, utmärglad, dålig, usel; numera i sht med tanke på utseendet. Han såg blek och eländig ut. Mager och eländig. Linné Diet. 2: 70 (c. 1750). Han (hade) .. fådt en häftig stöt på bröstet, hvaraf han länge varit eländig. Veckoskr. f. läk. 1: 37 (1781). Dalin (1850).
5) moraliskt dålig, usel, gemen, nedrig, lumpen, futtig; ofta (i sht vard.) med försvagad bet. l. ss. skämtsam överdrift. En eländig skurk, bedragare. Eländige lögnare! Den eländiga människan hade gett sig i väg utan att säga till mig. Eländiga undanflykter. Hammarsköld, den eländige, (lär) nu nyligen ha sammanrimmat ett pasquill mot det gamla sjuka lejonet (dvs. Leopold). Tegnér (WB) 3: 455 (1821). Eländige, ni har stulit .. (brevet) från mig! Wijkander Onkel Sam 91 (1875). Kommer och låter oss heligt förbanna, / heligt förbanna dem, / de filistéers eländiga stammar! Fröding N. dikt. 81 (1894).
6) (vard., i sht i södra Sv.) (ytterligt) rädd l. ängslig l. betryckt l. ledsen, hjärtängslig, ”olycklig”. Du kan tro hon blev eländig, när du hade rest utan att säja adjö till henne. Wigström Folkdiktn. 2: 118 (1881). Det var förfärligt så eländig studenten kände sig (då han skulle bekänna sin skuld). Lagerlöf Holg. 2: 195 (1907).
Avledn.: ELÄNDIGHET300~2 l. 030~2, i södra Sv. äv. 040~1, r. l. f.; pl. (i sht konkret i bet. 3 o. 4) -er.
2) (numera föga br.) till 2, = ELÄNDE 2. GR 14: 429 (1541). Siwkdom och älendigheet. Phrygius Him. lif. 34 (1615). Mina vedermödor och eländigheter. Lidforss DQ 2: 605 (1892).
3) (numera i sht vard.) till 3; äv. konkretare; jfr ELÄNDE 4 o. 5. Man kan inte hålla reda på alla eländigheter som skrivas nu för tiden. O. Rudbeck (1677) i Lärda tidn. 1752, s. 340. Fröding E. skr. 2: 54 (1892).
4) till 5; (i sht förr) äv.: eländig handling l. gärning, nedrighet, gemenhet. A. M. Lenngren (1797) hos Warburg Lenngren 26. De eländigheter, som vi dagligen begå. V. F. Palmblad i SvLittFT 1834, sp. 323. Subalternens egen fästmö, som han hade den eländigheten .. att (trots konungen) våga fortfarande tycka om. Almqvist Ekols. 1: 59 (1847; ironiskt). —
ELÄNDIGT, adv.
1) (numera föga br.) till 2: på ett beklagansvärdt l. ömkligt sätt, ömkligt, jämmerligt, jämmerfullt. Denne bonde skal .. vara borttvinad och omsijder äländigt död blefven. Tiselius Vätter 1: 25 (1723). Then arma Capitainskan, hvilken eländigt bad om nåd. Humbla Landcr. 556 (1740). Estlander KonstH 194 (1867).
2) (numera i sht vard.) till 3: dåligt, uselt, ynkligt, ”bedrövligt”; ofta (vard.) bl. ss. förstärkningsord (i sht till ord l. uttr. av förklenande innebörd): ”rysligt”, ”förskräckligt”, ”fördömt”. Eländigt klädd. Ha det eländigt ställt. Skriva (l. räkna osv.) eländigt. Eländigt feg. Eländigt ful, tråkig. Huru älendigt de .. uttydt (ordet). Rudbeck Atl. 3: 665 (1698). En så eländigt liten enkel Nyponblomma. Almqvist Drottn. j. 476 (1834). Länsman slet ondt och frös eländigt. Melin Dikt. 2: 136 (1904).
Spoiler title
Spoiler content