ELAKHET e3lak~he2t l. -ak~, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
egenskap(en) l. förhållande(t) att vara elak. — särsk.
1) (†) ”otyg”, ”sattyg”; jfr ELAK 7 a. (Den svårmodige tillfrågades) om intet någon elackheet i skoug ell(e)r vatn brydde honom medan (dvs. eftersom) han så vill gå till skougs. VDAkt. 1700, nr 370.
2) till ELAK 8. Lind (1749). (Kaligula) hade infall, som uddades af elakheten, han hade en logik, som skärptes af ondskan. Rydberg Rom. d. 40 (1877). — särsk. konkretare, om handling l. ord varigenom ifrågavarande egenskap kommer till uttryck: elakt tilltag l. påhitt l. streck l. dyl. Wijkander Onkel Sam 94 (1875).
3) till ELAK 8 a: ”nedrighet”. Sophocles hade den elakheten (mot en okunnig språkforskare) att, liksom de öfriga tragici, i sina chorer upptaga en mängd af doriska former. Tegnér 3: 536 (1819). — särsk. konkretare: maliciöst yttrande, ”spydighet”. Han går omkring och säger elakheter. Dalin (1850). Kvicka elakheter. OoB 1896, s. 32. PT 1912, nr 4 A, s. 3.
