SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
ELAK e3~lak2, äv. e3~la2k, stundom 32, ngn gg el3ak2 (e`lák .. i dagligt tal vanligen e`llák Dalin. Anm. Bellman Gellert 28 (1793) låter ordet rimma med: smak, vilket kan antyda att det i ä. tid, liksom i sv. dial., kunnat ha huvudaccenten på andra stavelsen),
adj. -are. Anm. Sannol. på grund av sin urspr. superlativa bet., ”synnerligen dålig” (jfr etymol. avd.), har elak, efter allt att döma, först relativt sent börjat kompareras. Gradf. med -are är visserligen uppvisad redan från Lind (1749), men för övrigt omnämna lexikografer o. grammatici ända långt in på 1800-talet regelbunden komparation antingen icke alls l. bl. med vissa inskränkningar. Moberg Sv. spr. 210 (1815) angiver sålunda gradf. bl. för bet. 7 o. 8; likaså Boivie Sv. spr. 144 (1820), med tillägget ”i vårdslöst tal” (Mot tillägget inlägges en gensaga i Sv. litt.-tidn. 1821, sp. 325.) Almqvist, som Sv. spr. 33 (1832) icke upptagit gradf. med -are, anmärker Därs. 37 (1840) att elak tillhör de adjektiv som ”tyckas mer och mer tillkämpa sig komparativer för egen räkning”. Ännu hos Sundén Sv. spr. 79 (1869, 1885) kvarstår inskränkningen till ”dagligt tal”. Det förtjänar emellertid att omnämnas att varken Enberg Sv. spr. (1832) l. Rydqvist SSL har ngt att anmärka mot gradf. med -are. I stället för gradf. med -are ha användts, i bet. 1 o. 2: SÄMRE, SÄMST, i övriga bet. samt i vissa anv. av 1: VÄRRE, VÄRST.
adv. -T.
Ordformer
(el- L. Petri 2 Post. 57 a (1555) osv. ell- Rudbeckius Kon. reg. 433 (1619), Bliberg Acerra 170 (1737). äll- Handl. Finl. öden 1: 24 (1701). il- Forsius Esdra 13 (1613), Envallsson Slått. 7 (1787). ijl- Fosz 463 (1621). ill- Bidr. t. Åbo hist. I. 3: 37 (1624), Linné Diet. 2: 226 (c. 1750), Elkan John Hall 20 (1899; i bygdemålsfärgat spr.). -lak Svart G. I 73 (1563: elagt, n.), Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 65 (1597) osv. -laak L. Petri 2 Post. 57 a (1555), Brask Förl. son I 2 a (1645). -lack (-ch) Petreius Beskr. 2: 64 (1614), Linné Diet. 2: 226 (c. 1750))
Etymologi
[y. fsv. elaker, dålig, sv. dial. el(l)āk l. därav utvecklade former (särsk. i Mälarlandskapen), stundom (särsk. i östra Uppl.) uttalat 04, il(l)āk (huvudsakligen nordöstra Götal. o. Finl.), motsv. ä. d. illake, adv. (Bording; sannol. suecism), nor. dial. ilak; av e (se E, adv.), eg.: alltid, äv. med förstärkande bet., samt ett i nor. dial. laak, lak, dålig, elak, isl. lákr, lakr, dålig, mnt. lak, slapp, föreliggande, i sv. ss. enkelt icke uppvisat adj. — i- är i viss ställning utvecklat ur e-; se Kock Sv. ljudh. 1: 180 (1906). Skrivningen i- (såväl som -ll-) beror emellertid också på anslutning till ILSK o. ILLA; jfr Lagerlöf Orth. 50 (1694)]
Anm. Ordet, som uppvisats bl. en gg i fsv. (i bet. 1) o. ngra ggr i 1500-talsskrifter (det saknas i NT 1526 o. Bib. 1541), har tydligen länge varit främmande för det vårdade språket resp. skriftspråket. Detta framhålles direkt av Columbus Ordesk. 47 (1676) o. Lagerlöf Orth. 50 (1694). Det omnämnda förh. kan också vara orsaken till att Spegel i Guds verk (1681) upptar elak i registret över ”gamla ord”; möjl. är dock Spegels sydsvenska härstamning den riktiga förklaringen härtill. Under 1700-talet har ordet synbarligen slagit igenom, särsk. sedan bet. 7 o. 8 blivit förhärskande. F. n. torde det t. o. m. kunna sägas att elak i vissa trakter nästan bl. tillhör det vårdade språket resp. skriftspråket. I sydliga o. västra Sverge är nämligen elak icke ett folkligt ord, o. den bruklighet som nedan angives för de olika anv., gäller icke för dessa landsdelar. Full bruklighet kan där tillerkännas ordet bl. i uttr. hålla god min i elakt spel samt, med nyss angiven inskränkning till vårdat språk, i bet. 8.
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) av låg kvalitet, mindervärdig, skral. Härunder: elakt väder, elak väderlek; elak väg, elakt väglag; elakt humör. 2) i fråga om hälsotillstånd. 3) obehaglig, oangenäm. 4) ful, simpel. 5) besvärlig, krånglig. 6) elakartad. 7) moraliskt mindervärdig, ond. 8) stygg.
1) (†; se dock c, d, e) dålig med avs. på beskaffenhet (kvalitet) l. med avs. på det sätt på vilket ngn l. ngt motsvarar sin uppgift, underhaltig, mindervärdig, skral. Een vsel och elaak gläde. L. Petri 2 Post. 57 a (1545). Gått Gräs wäxer alldrig på elack Jordh. Rålamb 13: 5 (1690). Ett ofruchtsamt och elakt Åhr. Därs. 19. En ilak betalare. Lind (1749). Är grunden (hos barnet) elakt lagd förut, så beklagar jag (lärarna). Oelreich 312 (1755). Det elaka myntet jagar ut det goda. Björnståhl Resa 3: 24 (1777). Academien .. (fann skaldestyckena) ostridigt elake och illa sammansatte. SAD 1: 300 (1788). En elak förvaltning. Adlerbeth Ant. 1: 32 (c. 1792). (Ordet känslosam) kan ej kallas elakt och bör visserligen finnas i Svenska språket. Journ. f. sv. litt. 1799, s. 558. (En) elak (skriv-)penna. Geijer (1823) i Sv. mem. o. bref 7: 182. På elak Spanska. Gosselman Col. 1: 19 (1828). Enberg Sv. spr. 317 (1836). — särsk.
a) i ett större antal ordspr., t. ex.: Aff elackt Läder görs slemma Skoor. Grubb 4 (1665). Så gott är liggia nakot, som hafwa elakt på sigh. Dens. 72. Elack Smed som rädz för gnisterna. Dens. 182. Smeden haar offta elack Yxa. Dens. 607. Det är ilack hund, som een skall til skogen kiöra. Beronius Reb. C 3 a (1674).
b) som är i dålig kondition, bristfällig; förfallen. Ett paar Elake böxor. Bidr. t. Söderm. ä. kulturh. 12: 65 (1597). Itt elackt och vthgammalt Skep. Schroderus Osiander 1: 607 (1635). Fönstren äro ilaka. Murenius Visit.-prot. 17 (1637). Trolle-Bonde Hesselby 95 (i handl. fr. 1689).
c) (fullt br.) om väder(lek): dålig, ful; numera närmande sig bet. 3. Hist. handl. 20: 361 (c. 1640). Aldrigh så elackt wäder, then döda måste vth .. (dvs.) Til Begraffningz. Grubb 11 (1665). Här (är) nu een farligh fuhl och så här års elak och underlig väderlek. Carl XII Bref 52 (1702). Hagberg Shaksp. 3: 185 (1848).
d) (fullt br.) om väg l. väglag: dålig, ful; numera närmande sig bet. 5 resp. 3. Bidr. t. Åbo hist. I. 10: 174 (1686). Vägarne lära vara ganska elaka nu efter det här ovädret? Envallsson Kung. o. skogsv. 35 (1784). K. Lilljebjörn Hågk. 19 (1838).
e) (fullt br.) om lynne l. humör: dålig, miserabel; jfr 8. (Sv.) Vara vid illakt mod, (eng.) To be out of humour. Serenius (1741). En af bröderna i en talrik klosterförsamling var ganska ofta vid elakt lynne och råkade då lätt i vrede. Läseb. f. folksk. 52 (1868).
2) (†) i fråga om hälsotillstånd: klen, illa däran, krasslig, skral, dålig; om person, kroppsdel l. organ. Lex. Linc. (1640). Maria Sparre ähr fallen i Brennesiuken (dvs. feber), och var för 3 dagar sedhan rett elack. A. Oxenstierna Bref 4: 11 (1642). En elak Mage. Tranæus Medewij suurbr. 76 (1690). Wallerians ben fortfar at vara elakt. Porthan Bref t. Calonius 35 (1793). Dalin (1850). jfr: Haffua ijlak syyn. Lex. Linc. (1640; under cæculto).
3) obehaglig, oangenäm, otrevlig; otäck; vedervärdig; vidrig. Det är elakt att se sina inelfvor på boddörren, men att se andras på slagfältet .., det går bra! Strindberg Utop. 262 (1885). — särsk.
a) för de yttre sinnena obehaglig; särsk. i fråga om smak l. lukt. En slemmig fisk är elak att ta på. Schroderus Osiander III. 1: 281 (1635). Egit roos giör elakt oos. Grubb 178 (1665). Gödes tobak med svinspillning, så får den deraf en .. elak och oangenäm smak och lukt. Arrhenius Jordbr. 1: 113 (1862). Hetta och trängsel och elak lukt. Roos Ber. 209 (1884). — särsk. betecknande en mera bestämt kvalificerad obehaglig sinnesförnimmelse.
α) (mindre br.) övergående i bet.: illasmakande, ond (i smaken). En elak medicin, elaka medikamenter. Lind (1749). Köttet (av mås är) i allmänhet elakt, men ätes högst i Norden. VetAH 1783, s. 97. Ät nu, och drick litet. Vinet är icke elakt. Almqvist Drottn. j. 381 (1834). Han får ta in elaka saker ur en sked; äter intet. Strindberg Tjqv. son 1: 23 (1886). jfr: Mitt ”elakt” är godt både till in- och utvertes bruk. Bremer Fad. o. dott. 19 (1858; om läkemedel).
β) övergående i bet.: illaluktande; i förb. elak andedräkt, förr äv. elak anda, se under ANDE I 1 b β, ANDEDRÄKT 2 a.
γ) (†) övergående i bet.: oskön, ful. It elakt Hufwud kan then skönste Kroppen skiämma. Spegel Guds verk 228 (1685; om ett lurvigtpanterhuvud).
b) (vard., föga br.) ss. förstärkande adv. i förb. elakt kall(t), bittert l. ”illa” l. ”otäckt” kallt. De' ä' elakt kallt här inne. Roos Skugg. 395 (1891; i bygdemålsfärgad framställning).
c) närmande sig bet.: olycklig, ledsam, sorglig, bedrövlig.
α) om påföljd, utgång, vändning o. d. Ah wee huad ilagt lag thet togh, / bonden grätt och hustrun log. D:r Simon 16 (1627). Eurén Orth. 2: 23 (1794). Atterbom Bref 208 (1825).
β) (mindre br.) om underrättelse, budskap o. d. Elaka nyheter. Carl XI (1687) i Hist. handl. XVIII. 2: 27. Jag har elaka nyheter från Thures. Almqvist Drottn. j. 206 (1834). Elakt budskap kommer alltid tids nog. Sv. ordspråksb. 30 (1865).
d) om förebud, tecken o. d., i sht om dröm; stundom närmande sig bet.: olycksbådande. BtFH 2: 331 (1670). Det är ett illakt tekn att iag eij har lust till träta. Karol. krig. dagb. 8: 184 (1701). Han ställde sig att stirra som en, vilken blivit väckt ur en djup och elak dröm. Swahn Windelcr. 14 (1916).
4) (föga br.; se dock b, c) ful, simpel, gemen; stygg. Hvarför skulle jag nyttja det ordet satirisk? det har fått en så ilak betydelse. F. M. Franzén (1796) hos Roos Familjearkiv 109. Nu först fick ordet δαίμων sin elaka bemärkelse. Lysander Tre föredr. 31 (1855). — särsk.
a) (†) om öknamn, skällsord o. d. (Hustrun klagade över att mannen) nyligen kallat henne medh alla the elacke nampn han kunde. Consist. acad. Abo. ä. prot. 1: 319 (1648). Jllacka öknampn. Consist. eccl. Abo. prot. 484 (1661). jfr: Hans hustru ”kallar honom allt det elakt är, röker .., super”. Cavallin Herdam. 5: 353 (cit. fr. 1691).
b) (fullt br.) i förb. elakt rykte, förr äv. namn o. d., dåligt rykte o. d. Fosz 4 (1621). Änckan .. har elakt nampn på sig, att hon kan trolla. Consist. acad. Abo. ä. prot. 3: 382 (1670). Ni har elakt rykte om er. Hagberg Shaksp. 3: 296 (1848). Östergren (1919).
c) (fullt br.) om vana: dålig, ful. Lex. Linc. (1640; under cacoethes). (Svär någon) af öfverdåd, eller elak vana ..; böte fem daler. MB 3: 1 (Lag 1734). Östergren (1919).
5) besvärlig, svår (att komma till rätta med); kinkig, krånglig, kvistig, vansklig; numera nästan bl. i förb. med en infinitivbestämning som angiver i vilket avs. ngt (ngn) är besvärlig(t) l. krånglig(t). Verelius Götr. 225 (1664). Månss .. och hans son .. ähra elacha med sina ord. Växiö domk. akt. 1677, nr 11. Leran, om hon är stark och rådande, är altid elak. Serenius Eng. åkerm. 114 (1727). Den som har en elak sak må sig hålla under tak. Granlund Ordspr. (c. 1880). Snön hade smält och det var vått och elakt att promenera. Strindberg Utop. 66 (1885); jfr 3. Östergren (1919). — särsk. (fullt br.) i uttr. hålla god min i elakt spel, se MIN, sbst.; jfr 1.
6) elakartad, ondartad; allvarsam, svår; om ngt som redan i o. för sig är dåligt l. otrevligt, numera bl. om sjukdomsfall, sår l. dyl. RP 8: 335 (1640). Är någon (ombord) medh elack och smittosam Siukdom beheftat, .. niute (skeppsbarberaren) thå en billigh Lön. Sjöl. 1667, Skipm. 15. En elak Böld. Lagerström Westph. 59 (1737). Tillbudet med ditt öga var ganska elakt. Kellgren Bref t. Clewberg 74 (1782). (Våra förfäders) dryckenskap var väl intet vacker, men den var intet så illak och förderfvande, som den blifvit i sednare tider. Lanærus Försök 14 (1788). ”Elakt var” eller ”gorr”. Wretlind Läkareb. 2: 46 (1894). — särsk. (†) i förb. elaka sjukan, folklig benämning på en viss (syfilitisk) hudsjukdom som yttrade sig i sårnader o. utslag. Alm. (Sthm) 1814, s. 43.
7) (numera knappast br.; se dock a) moraliskt mindervärdig, (moraliskt) dålig, ond; ofta: usel; äv.: som vittnar om denna egenskap; ofta svårt att skilja från 8; jfr ARG, SLEM. Rudbeckius Kon. reg. 433 (1619). Iag beder tig herre, tu hämnas then skam mig sker, och dräper thenna ilaka karlen. Verelius Götr. 228 (1664). Hos Jöran Persson ser man hvad en elak caracter värkar. HSH 3: 26 (c. 1750).
a) [jfr motsv. anv. i sv. dial., ävensom uttr. den onde o. den arge i samma bet.; se DJÄVUL, anm. 3, sp. 1793] (i bygdemålsfärgat språk) i uttr. den elake, eufemistiskt för djävulen. Ångerm. domb. 19 nov. 1630. Tuderus swor illa .. inför Consist. och gaf sigh den elacka i wåld, att (osv.). Consist. acad. Abo. ä. prot. 2: 134 (1658). Den elake kan vara här fortare än du tror. Björlin Elsa 10 (1879).
b) (†) i förb. elaka ögon, ”onda ögon”; jfr 8. Björnståhl Resa 3: 259 (1779). Strinnholm Hist. 2: 490 (1836).
8) med tanke på förh. till andra människor: som på grund av medfödd böjelse l. med berådt mod, utan att bry sig om den skada osv. som han (hon) åstadkommer, l. för glädjen att få åstadkomma skada osv. vållar andra människor skada l. förtret l. obehag l. ledsnad l. dyl., stygg; ofta i förb. vara elak mot, äv. vid (ngn), vara hård mot (ngn), behandla (ngn) illa l. hårdt; äv. om karaktär l. sinne l. uppsåt l. handling l. ord l. dyl.; ofta i försvagad bem., särsk. om barn; stundom skämts. l. smeksamt (jfr ELAKING). Han är elak mot sin hustru. Spela ngn ett elakt spratt. Jagh wett wel, at här äre ellaka mennigsior, som härifrån kansie beräta edher, dhet iagh inthet .. ber någon estim för edher person. Carl XI (1686) i HH XVIII. 2: 12. Gud ske lof at det ges någon som kan taga rätt på de elaka karlarna. Björn Förf. yngl. 23 (1792). Elak hustru som sjelf äter gulan af ägget och gifver mannen hvitan. Sv. ordspråksb. 30 (1865). Trots tjugofem lefnadsår .. (är Kaligula) en elak pojke, som fått verlden och menniskorna till leksaker. Rydberg Rom. d. 35 (1877). Alfred förklarade, .. att modern var elak, som inte ville låta honom få vara uppe och leka. Lundquist Profil. 1: 52 (1878, 1884). — jfr GENOM-, GRUND-, SMÅ-, ÄRKE-ELAK. — särsk.
a) i inskränktare bem.: ”nedrig”, maliciös; försmädlig, sarkastisk; om person l. om yttrande l. dyl., ävensom, oeg., om tunga, mun l. dyl. Elaka gissningar om .. (fruntimmernas) lefverne. Dalin Arg. 1: 18 (1732, 1754). Hvem kan vara rolig, om man inte får vara elak? De Geer Lillie 16 (1880). En elak jämförelse. GHT 1895, nr 245, s. 2. Hon har en elak tunga men inget elakt hjärta. Nordström Borgare 219 (1909).
b) om djur: ondsint, ond; ilsken; jfr 7. Ingen enda elak häst .. har gjort mig besvär eller oro (på resan). J. G. Oxenstierna (1805) i 2 Saml. 3: 34. Åt en elak ko ger vår Herre korta horn. Sv. ordspråksb. 96 (1865). jfr: Han var .. elak som en bagge. Wallengren Mannen 122 (1895).
Spoiler title
Spoiler content