publicerad: 1927
FÖRANLEDA fö3r~anle2da l. fœ3r~ (föranle´da Weste, förànnléda o. fö`rannléda Dalin), v. -er, -ledde, -ledt, -ledd ((†) pres. ind. sg. -ar VDAkt. 1760, nr 549. p. pf. -ledad Isogæus Segersk. 790 (c. 1700), VDAkt. 1790, nr 277; -leden VDAkt. 1683, nr 6). vbalsbst. -ANDE (se avledn.), -NING (se avledn.); -ARE (tillf., Cygnæus 4: 166 (1848)).
Etymologi
a) med personobj. (l. därmed jämförligt obj.): giva (ngn) anledning l. orsak (till ngt l. att göra ngt); föranlåta, komma, förmå, stundom: locka l. narra (ngn till ngt l. att göra ngt); numera nästan bl. med sakligt subj. Finna sig föranledd att (osv.). VDAkt. 1683, nr 6. Den talan, hvartill han kan finna sig föranledad. Därs. 1790, nr 277. Att väcka upstudsighet hos ens husfolk, föranleda dem till otrohet. Boëthius Sedel. 234 (1807). Jag vill veta, hvad som föranleder dig att infinna dig här. Rydberg Ath. 180 (1859). Ett bref, som underrättade mig, att min far haft en slagattack, föranledde mig .. kort därefter att begära tjänstledighet. De Geer Minn. 1: 103 (1892). Hedin Transhim. 1: 304 (1909).
b) med sakobj.: giva anledning l. orsak l. upphov till (ngt), förorsaka, framkalla, åstadkomma, medföra (ngt); vanl. med sakligt subj. En omständighet som kan föranleda något tvivel är den (osv.). Små orsaker föranleda ofta stora händelser. Lindfors (1815). Landets olyckliga ställning hade föranledt ropen på reform. AB 1831, nr 72, s. 2. Allmänt ansågs Götz hafva genom sin olydnad och försumlighet föranledt olyckan. Fryxell Ber. 8: 4 (1838). (Mina) reflexioner ha föranletts av det bedömande, som (osv.). Nilsson FestdVard. 33 (1925).
c) intr., med bestämning inledd av prep. till: giva anledning l. orsak l. upphov till (ngt), leda l. lända till (ngt); numera bl. i stelare skriftspr. (i sht kanslistil l. juridisk stil) o. företrädesvis i vissa uttr., ss. icke föranleda till ngn åtgärd, när omständigheterna därtill föranleda o. d. Allt det trassel och vingleri, hvartill flere och olika representationer alltid föranleda. AHåkansson (1791) i HT 1913, s. 241. Folkrikhet och hungersnöd föranledde till utvandringar. Strinnholm Hist. 2: 25 (1836). Petitioner i lagstiftningsfrågor, som regeringen ansåg icke böra till någon åtgärd föranleda. De Geer Minn. 2: 55 (1892). Auerbach (1908).
2) [jfr ANLEDA 4] (†) giva vid handen, giva anvisning om, visa, utvisa. (Han) lärer .., såsom besvärs skriften föranledar, vistas på Värndön uti Stockholms Län. VDAkt. 1760, nr 549. På sätt Kongl. Maj:ts nådiga proposition föranleder. AdP 1786, s. 68. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 42 (1868).
Avledn.: FÖRANLEDANDE, n. (i skriftspr., mindre br.) till 1; numera nästan bl. dels i uttr. på l. genom ngns föranledande, på förslag l. initiativ av ngn, genom ngns ingripande l. på ngns föranstaltande o. d., dels i uttr. med föranledande av, med anledning av. Nordforss (1805). Jesu berättelse om den förlorade sonen hade samma yttre föranledande som den om publikanen. Thomander 1: 103 (1829). Med föranledande deraf, att jag (osv.). Johansson Noraskog 2: 1 (1882). Svenska fornskriftsällskapet stiftades .. på föranledande af prof. G. Stephens och G. O. Hyltén-Cavallius. 2NF 8: 881 (1907). —
FÖRANLEDNING, r. l. f.
1) [jfr d. foranledning] (i skriftspr., numera föga br.) till 1: anledning, orsak; numera i sht i uttr. med l. på föranledning av, med anledning av. Tegnér (WB) 2: 261 (1812). Den olyckliga fabeln, Räfvarne, införd i Nya Posten .. tände hopens raseri mot .. Grefve Fersen och blef närmaste föranledningen till detta .. mord. BL 18: 24 (1850). Rydqvist SSL 4: 181 (1868: med föranledning af). SAOL (1923; med anm.: hellre anledning).
2) (†) till 2: anvisning. Skolordn. 1820, s. 67. Uti progressiv ordning efter Lärobokens föranledning, lemnas den första undervisningen uti kännedomen af naturen. AnvLär. 38 (1821).
Spoiler title
Spoiler content