publicerad: 1927
FÖR- ssgr (forts.):
(I 6) -BÖJA, v.1 [efter t. vorbeugen. Jfr FÖRE-BÖJA] (†) förekomma, förebygga. Fahrlige där af flytande consequenser tijdeligen förböija. Stiernman Riksd. 1380 (1660). Att forböija allt menligit Clausulerande. KKD 6: 67 (1708). —
(II 1 a γ, δ) -BÖJA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v.2, -ning. [jfr t. verbiegen] böja (ngt) allt för mycket (så att det blir mer l. mindre vanställt l. obrukbart); stundom tekn. bocka; i sht i p. pf. l. ss. vbalsbst. -ning (äv. i bet.: tillstånd att vara förböjd). Täubel Boktr. 1: 84 (1823). En förböjd fjeder. Ericsson Ur. 94 (1897). Svåra lyten med förböjningar och förkrympningar af armar och ben. 2NF 23: 1337 (1916). —
(II A) -BÖLGEN, adj. [av mnt. vorbolgen] (†) uppblåst, förmäten. (Gud) bruker gerne barmhertigheet. / Och pläger förbölgen högfärd moot stå. Svart Gensv. G 1 a (1558). —
-BÖLJANDE, p. adj. [trol. en utvidgad form av FÖR-BÖLGEN, i likhet med FÖRGYLLANDE, KOLANDE, ROSENDE o. d.] (†) uppblåst, förmäten. Förböliende högferd. Svart Gensv. I 7 b (1558). Gwdh togh en ringha macht, och slogh stoore förböliande hierta nijdh. Dens. Ähr. 62 (1560). —
(I 5) -BÖN3~2. [jfr d. forbøn, t. vor-, fürbitte. Jfr FÖRE-BÖN] bön till förmån för annan; bön i vilken man anropar ngn att visa en annan nåd l. förskoning l. att hjälpa honom; äv. konkretare, om aktstycke som innehåller en förbön. Fälla (en) förbön l. förböner (för ngn), äv. göra förbön(er), förr äv. gå i förbön (för ngn). På prinsens förbön frigavs fången. Wår käre husfrue .. haffuer icke återwendt aff sine förbön för idher. GR 7: 433 (1531). Den straffas, som går i förbön för en kättare. Cronholm Lig. 18 (1839). särsk. om bön till Gud. Wilia för hans förbön skul förskona .. Sodoma och Gomorra. PErici Musæus 1: 61 a (1582). Rhyzelius Ant. 41 (c. 1750). Församlingens trogna förböner begäras för N. N., som är ganska sjuk och svag. Dalin (1852). särsk. i fråga om Kristus' förebedjande. Genom .. wår herris och åtherlöseres förbön, död, pijne, och förskullen skuld. GR 16: 380 (1544). Norbeck Theol. 63 (1840). —
(II) -BÖRDSAM l. -BÖLSAM, adj. [sv. dial. förborsam, förbärsam (Norrl.); till FÖRBÄRA i en icke uppvisad bet.: avstå från; jfr mht. verbërn, eng. forbear; jfr BÖRD, sbst.1] (†) försynt. Lind (1749). —
(II) -BÖVLA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313), v. [till BÖVEL] (numera i sht arkaiserande, föga br.) i kraftuttr. eufemistiskt för förbanna; anträffat i uttr. förbövla mig o. d. samt i p. pf. Förböfla mig jag begriper, hvem som gifvit dessa lefvande lyxartiklar privilegium på att stanna och knuffa folk. Nordstjernan 1846, s. 94. Är det inte vackert?! .. Det är, förböfla mig, så vackert, att jag kan gråta sjelf deråt. Bremer Sysk. 1: 147 (1848). Topelius Vint. II. 2: 80 (1882). Det är förbövladt mörkt i den spegeln. Hallström K11 48 (1918). —
(I 2 a) FÖR-DAG3~2. (numera föga br.) föregående dag(en). Norlind AllmogLif 595 (1912). särsk. (†) i uttr. i fördags, i förrgår; i fördagar, under (någon av) de föregående dagarna. Vår breeff, som i går och fördagz affgongne äre. OxBr. 1: 291 (1625). Nu i fördagar, läte the hijt kalla nogra aff församblingen. VDAkt. 1679, nr 130. —
(II B) -DAGTINGA. [fsv. fordaghthinga, efter mnt. vordegedingen; jfr äv. t. verteidigen samt FÖR-DÄDIGA. Jfr FÖRE-DAGTINGA] (†)
1) intr. o. refl.: dagtinga; underhandla; träffa överenskommelse; tr.: träffa avtal l. överenskommelse om (ngt). GR 1: 96 (1523). Strax han wart bestallat, fördachtingde han sich och gaff slottet vpp. OPetri Kr. 170 (c. 1540). Bland annat (är) fördagtingat .., at Wi (osv.). FredsfördrAlt-Ranstad 1706, s. D 3 b. Hiärne 1Hdskr. 29 (c. 1715).
2) föra (ngns) talan, vara (ngns) förespråkare l. förebedjare; bedja för (ngn); medla i (en sak). På thet .. (Kristus) skall fördagtinga oss. Ebr. 7: 25 (NT 1526). Konung Maiestat tiil Danmark .. wille fördechtinga thöm (dvs. Ture Jönsson Ros och biskopen av Skara) jn for konung Maiestat wåre nådigeste herre. GR 7: 493 (1530). Midle och fördagtinge saken. Därs. 29: 692 (1560). Lucidor (SVS) 66 (c. 1670). Schenberg (1739).
3) giva fred åt, försvara, skydda (ngn l. ngt); äv.: försvara rätten till (ngt); ofta i uttr. fördagtinga till lag l. rätta o. d., giva lagligt l. rättsligt skydd. GR 1: 39 (1522). Ther the som hussen .. tiil hørde them icke fordactingade. Därs. 217 (1524). Förswara fördagtinge och beskerma, för all öfuerwåldh och orett. Därs. 16: 2 (1544). Fördagtinge till Lagh och Rätte. Stiernman Com. 1: 444 (1596). KrogareOrdn. 1651, s. C 2 a. —
-DAGTINGAN. [fsv. fordaghthingan] (†) vbalsbst. till FÖR-DAGTINGA 1: underhandling; överenskommelse, avtal; villkor (för fredsavtal o. d.). Ati ecke wele .. besluta någen dacktingen mett thom med minne än wij och wort rike motte koma och bliffua vnder same fordagtingen. GR 9: 202 (1534). Fridhen war medh sådhan fördagtingan beslutin. Schroderus Liv. 63 (1626). Hiärne Orth. 125 (1717). —
1) till FÖR-DAGTINGA 1: underhandlare. Schroderus Dict. 52 (c. 1638). En .. procurator (fördaghtingare) moste icke träda vthom sina fullmachts grentzor. Schroderus Comenius 660 (1639).
2) till FÖR-DAGTINGA 2, 3: förespråkare, förebedjare; medlare; försvarare. GR 3: 332 (1526). (Kristus) wil ware wår Fördagtingere och Medlere, hoos sin himmelske Fadher. ChristOrdn. E 2 a (1602). (En) fördagtingare emot tina anklagare. Muræus Arndt 2: 4 (1648). Schenberg (1739). —
(I 1 c) -DAMM3~2, r. l. m. (i sht i fackspr.) fördämning som är anlagd framför en annan (för att skydda denna); jfr DAMM, sbst.1 I 1. Dambyggnaden .. var skyddad mot vanligen förekommande höstflod medels för denna tillräckliga fördammar. TT 1895, B. s. 21. NDA 1913, nr 249, s. 1. —
(II 1 a α) -DANKA. [jfr DANKA, v.2] (†) avdanka; bildl. Hon blygsel gier förlof, och ärbarhet fördanckar. Kolmodin QvSp. 1: 137 (1732). —
1) (förr) långsammare dans som föregick en annan i livligare takt; jfr EFTERDANS. Norlind SvFolkl. 360 (1911).
2) (i fråga om ä. förh.) första dansen med bruden vid ett bröllop; äv. (†) allmännare: första dansen. En fördantz med ehn jomfru wtaff frunntijmberet. Brahe Kr. 2 (c. 1585). Ingen (må vid bröllop) kasta Penningar för Spelmännerne, at dher medh prætendera Fördantzen. Stiernman Com. 3: 280 (1664). Hafva fördansen eller öpna dansen. Widegren 115 (1788). särsk. (†) bildl.; ofta: försteg, företräde; i sht i uttr. hava l. taga o. d. fördansen (av l. för ngn l. ngt), ha l. vinna företrädet l. försteget (framför ngn l. ngt). Egennytta wil giärna haa fördantzen. Grubb 179 (1665). Sveriges Manufacturer .. skulle taga fördansen af alla andra. CPolhem PVetA 1745, s. 21. Kungens tiänst måste ha fördansen. SP 1791, nr 14, s. 3. —
-DANSA040 (jfr anm. 2:o sp. 2313).
2) (numera föga br.) till II 1 c γ, refl.: dansa sig sjuk l. fördärvad, trötta ut sig gm dans. Nordforss (1805). I Borgå behöfver man ej frukta att fördansa sig. FRuneberg (1837) hos Strömborg Runebg IV. 1: 67. Sällberg Långv. 166 (1894). —
(I 2 e) -DANSARE3~200.
1) (i sht i fråga om ä. l. forntida förh.) person som dansar före o. leder dansen. Serenius Hh 3 a (1734). Strinnholm Hist. 2: 599 (1836; i fråga om medeltida ringdans). (Sofokles utsågs) vid 16 års ålder .. att vara fördansare i en ynglingakor. Andersson GrDram. 70 (1890, 1910). Flodström SvFolk 311 (1918).
2) (†) (biträdande) danslärare. VittAH 6: 172 (i beskrivning av förh. 1637). Een Fördanzare, hwilcken .. (drottning Kristinas dansmästare) sigh til assistence brukadhe. Bergius Förråd 56 (i handl. fr. 1661). —
1) göra dansk, danisera; i sht med avs. på språk l. språkligt uttr. o. d.; äv. i pass. med intr. bet. Liffman Petersen 50 (1837). (Bröderna Petri) öfvertogo (det svenska språket) .. fördanskadt. Atterbom VittH 271 (1845). (Det svenska) språkets under unionstiden alltmer kring sig gripande fördanskning. Noreen VS 1: 132 (1903). SvFolkH I. 1: 393 (1914).
Spoiler title
Spoiler content