publicerad: 1928
FÖRTRETLIG förtre4tlig l. fœr-, i Sveal. äv. 032 (förtre´tlig Weste), förr äv. FÖRTRETSLIG, adj. -are. adv. -A (†, Linc. Ooo 4 a (1640), Serenius O 2 a (1734)), -EN (†, Schroderus Liv. 753 (1626), Bergklint MSam. 1: 235 (1781)), -T (Verelius 187 (1681) osv.).
Ordformer
(-tretel- (-treetel-) 1547—1788. -trettel- 1550—1725. -trätel- 1545—c. 1737. -trättel- 1555. -tretl- (-treetl-) 1541 osv. -trettl- 1540—1550. -trätl- 1622—1799. -trättl- 1662. — -tretsl- (-tz-) 1555—1667. -träts- (-tz-) 1559—1639. -igit, n. sg. o. adv. 1541—1788)
Etymologi
[fsv. fortretliker, fortretzligh (i bet. 6); avledn. av FÖRTRET o. FÖRTRETA; jfr d. fortrædelig, mnt. vordrētlik. Med avs. på övergången tl till tsl jfr BROTTSLIG, KÖTTSLIG m. fl.]
Anm. Betydelserna gå i äldre tid omärkligt över i varandra o. äro ofta mycket svåra att skilja åt. Särsk. gäller detta bet. 1, 4 o. 5.
1) (†) som väcker (ngns) förtrytelse l. harm l. vrede l. ovilja; misshaglig, förhatlig; om sak äv.: harmlig, anstötlig; i yngre tid stundom med svagare bet., utan skarp gräns övergående i 5. The dåras taal är offuermåtton förtretlighit. Syr. 27: 13 (Bib. 1541; Apokr. 1921: en styggelse). (Många av de katolska kyrkoceremonierna) äro skadeliga och Gudi förtretzliga. LPetri Kyrkiost. 89 b (1566). Gudz ord är them (dvs. många av kyrkobesökarna) ett förtreteligit dåhn i öronen. Isogæus Segersk. 77 (c. 1700). Vän förtretelig är, som sent i nödene hjelper. Nicander GSann. 47 (1766). Allt, som ställer sig i vägen för deras önskningar, är dem förtretligt. Wallin 2Pred. 2: 225 (1819).
2) som vittnar om l. röjer förtrytelse l. harm l. vrede l. sorg; harmfull, harmsen, vredgad, förbittrad, bitter, sorgsen; numera bl. ngn gg med försvagad bet., om min, åtbörd, ansiktsuttryck o. d.: förtretad. (Man) blef .. afwister medh stackotte och förtreetlige ord. Chesnecopherus Skäl Z 3 a (1607); jfr 4. Switzerna .. yrkiade ganska förtretligen ther vppå, hwij (osv.). Schroderus Os. III. 1: 60 (1635). I stället för at arbeta, tärde han sig sjelf med förtretliga och förtviflande tankar. Tessin Bref 1: 69 (1751). (Sv.) Förtretlig min: (lat.) vultus tristis, asper. Lindfors (1815). Uttrycket (hos den porträtterade är) bestämdt, en smula förtretligt. GHT 1898, nr 19, s. 2.
3) (†) tröttsam, tröttande; ledsam, tråkig. LPetri 2Post. 31 a (1555). Itt eensamt lefwerne .. (är) leedsamt och förtreetligit. Schroderus Hoflefw. 39 (1629). Långsamme och förtretelige tractater (dvs. underhandlingar). RARP 4: 468 (1650). Detta var honom en förtretelig natt. Mörk Ad. 1: 157 (1743). (Lat.) Tædiosus .. (sv.) Mycket ledsam, förtretlig. Ekblad 391 (1764).
4) (†) som länder l. är avsedd att lända (ngn) till skada l. avbräck l. nesa o. d.; skadlig, menlig, hinderlig; förnärmlig, skymflig; om person: som vållar l. traktar efter att vålla (ngn) skada l. nesa, att skymfa l. såra ngn o. d., äv.: som gärna ställer till skada l. förargelse, skadelysten, elak. (Om de) oss mett vtämelige eller förtrettlige ord, iniurierede. GR 13: 158 (1540). War icke förtretzligh j någhra gåffuo. LPetri Sir. 18: 15 (1561; Apokr. 1921: fäll aldrig sårande ord, när du giver en gåva). Theras förträtlige och ogrundade käromål. ConsAcAboP 1: 156 (1645). Förtretlig wäderlek, med diupa leda wägar. Brenner Dikt. 1: 29 (1700, 1713). Then olägenhet, som elaka och förtreteliga grannar kunna förorsaka. Nehrman InlJurCiv. 294 (1729). Bonden, som har en frisk kropp, estimerar (dvs. ”aktar”) ej det förtreteligaste. Linné Diet. 2: 235 (c. 1750).
5) (numera i sht vard.) som väcker förargelse l. missnöje (hos ngn) l. vållar (ngn) förtret (se d. o. 2 b); förarglig, försmädlig, retsam; ledsam, obehaglig, besvärlig; vanl. om sak, mindre ofta om person; om person o. om min l. åtbörd o. d. äv. övergående i bet.: gäckande, försmädlig o. d. En förtretlig händelse. Det förtretligaste av alltsamman var, att (osv.). Han har en mycket förtretlig vana att ständigt avbryta den han talar med. En förtretlig människa. Vara förtretlig mot ngn. För de närvarande listige och förtretelige tärnornes skull. UHiärne Vitt. 39 (1668). Hvar ock en vet huru förtretliga Myggor, Mal, Loppor, Löss, Vägglöss, ock dylika flere äro. De Geer PVetA 1744, s. 23. Stackars Nelly! I dag skulle hon beständigt mötas af förtretliga öfverraskningar. Heidenstam End. 75 (1889). Med sin förtretligaste min. Östergren (1924). — särsk.
a) i numera obr. uttr. (jfr b). Ett hårdt förtretligt liud man flyr och skyr med skähl. Düben Boileau Skald. 6 (1721). Ty hitintill hade man hört svenska, fastän med en förträtelig (dvs. ”stötande”, ”dålig”) accent. CRBerch (c. 1737) i 3SAH 28: 127.
b) (†) ss. adv. J hafven varit förtreteligen länge ute eller borta. Lind 1: 1595 (1749). Platthet, en sak som låter sig ganska förtretligen kännas, men ej så lätt beskrifvas. Bergklint MSam. 1: 235 (1781).
6) (†) ovillig, vrångvillig; trotsig, uppstudsig; tredskande; oförsynt, fräck; om yttrande l. handling o. d.: som vittnar om trotsighet l. oförsynthet osv. Förtreetligha bespottare och anfechtare. FörsprOb. (Bib. 1541). (Att förakta föräldrar o. herrar är att) Medh Högmodh, spåtzkhet, förtretlighe ord och åthäfwor, late see sina genstörtighet emot them. L. Paulinus Gothus ThesCat. 60 (1631). Ther är fahra medh, at tagha sigh een Tiänarinna til Hustro, at hon icke blifwer thervtöfwer stålt och förtreetligh. Schroderus Os. 1: 49 (1635). JCederhielm (1701) i KKD 8: 189.
7) (†) retlig, otålig, kinkig; om person l. lynne o. d.; om person äv. övergående i bet.: förargad, förtretad. Schroderus Os. 1: 414 (1635). Cancelleren var i synnerhet förtretelig. Kempe FabritiiL 97 (1762). Hans underhandlingar så med hertigen som rådet bära stämpeln af ett särdeles förtretligt lynne. Geijer II. 3: 320 (1834). Fryxell Ber. 7: 126 (1838).
Avledn.: FÖRTRETLIGHET, r. l. f.; pl. (i bet. 3) -er. särsk.
1) (†) till 1, konkretare: förtrytelse, harm, vrede; förargelse. Schück BibliogrAnt. 45 (cit. fr. 1689). Igenom thetta oväsende råkade min Fader i then största förtretelighet. Humbla Landcr. 13 (1740). Envallsson Pig. 2 (1781).
2) (†) till 4, konkretare, = FÖRTRET 2 a. (Gustav II Adolf hade) intet annat för alla sina wälgerningar och omaak aff dem (dvs. ryssarna) at förwänta, än all otack och förtreeteligit. Widekindi KrijgH 782 (1671).
3) (i sht vard.) till 5; vanl. konkretare: förtretlig(t) händelse l. förhållande; förargelse, besvär, obehag, förtret (se d. o. 2 b); ofta i pl. JCederhielm (1707) i KKD 6: 2. Härunder hade Horn många förtretligheter af dem som intet gjordes till viljes. HSH 7: 290 (c. 1750). Sakens förtretlighet. Cavallin (1875). Resans små l. större förtretligheter. Östergren (1924).
4) (†) till 6, konkretare: trots, uppstudsighet. En res pessimi exempli, hwilken andre .. till olydno och förtretlighet reta torde. NStobæus (1690) hos Cavallin Herdam. 4: 350.
Spoiler title
Spoiler content