FLUOR flɯå4r, äv. flu-, r. l. n. (m. Dalin(1851), Lundell); best. -en, äv. -n, l. -et.
Etymologi
[med anslutning till KLORabstraherat ur nylat. fluor mineralis, benämning på fluormetallen FLUSSPAT,av senlat. fluor, flytande, flöde m. m. (av den tyske mineralogen m. m. Agricola, död 1555, användt ss. övers. av t. fluss i bet.: ss. beskickningsämne användt mineral), till lat. fluere, flyta (se FLUIDUM)]
kem. benämning på ett envärdigt grundämne vars atomvikt är 19 o. som i sina kemiska förhållanden visar stor likhet med klor, brom o. jod, tillsammans med vilka ämnen det utgör gruppen saltbildare (haloider l. halogener). Berzelius ÅrsbVetA 1827, s. 109. Fluor har nyligen af Moissan och Dewar under —250° erhållits i fast form. KemT 1906, s. 184.
Ssgr (kem.): FLUOR-KALCIUM. kemisk förening av fluor o. kalcium; kalciumfluorid, flusspat, fluorit. Berzelius Kemi 6: 532(1830). —
-METALL. kemisk förening av fluor o. ngn metall. Wiemer ÅrsbVetAReg.(1850). —
-VÄTE. gm upphettning av flusspat l. kryolit med svavelsyra erhållen kemisk förening av fluor o. väte, vilken är en färglös, i luften starkt rykande gas som begärligt uppsuper vatten o. med detta ger en starkt sur o. frätande vätska; äv. om denna vätska, vilken bl. a. gm sin förmåga att etsa glas har praktisk betydelse. Wiemer ÅrsbVetAReg.(1850). —
-VÄTE-SYRA. fluorväte; i sht om i vatten löst fluorvätegas. Åkerman KemTechn. Reg.(1832).
Avledn.: FLUORID, r. (m. Björkman(1889); f. WoJ(1891)). kem. om var särskild av de saltartade föreningar i vilka fluor förekommer tillsammans med andra grundämnen. Åkerman KemTechn. 1: 474(1832). —
