[fsv. franker, pl.; jfr fd. frankæ(r), pl., d. frank(er), isl. frakkar, pl., fht. francho, t. franke, feng. francan, pl., senlat. franci, pl.; sannol. av ett germ. adj. motsv. FRANK, adj.; jfr FRANC,FRANCISKAN,FRANKISK,FRANKO-,FRANSK]
1) i sht hist. individ av en forngerm. folkstam (ett forngerm. stamförbund) i trakterna vid Rhens nedre lopp; särsk. om individ av den del av nämnda stam som under 400- o. 500-talet underlade sig Gallien (nuvarande Frankrike) o. med den inhemska befolkningen sammansmälte till den franska nationen; oftast i pl. Schroderus Sleid. 79(1610). Almqvist Amor. 147(1839). särsk.
a) (föga br.) i sg. best. med koll. bet. De serskilta folkstammarne, Longobardern som Frankern .. lefde (var o. en) efter sin folkegendomliga rätt. Strinnholm Hist. 3: 842(1848).
b) (arkaiserande i poetisk stil) i oeg. anv.: fransman; i sht i pl. Frankers ädla land. Topelius NBlad 88(1867, 1870).
2) [jfr turk. ferengi, frengi, västerlänning. Benämningen torde ha uppkommit under korstågen] (i fråga om förh. i Orienten) västerlänning, europé. LittT 1796, s. 112.jfr: Alla (européer) heeta på turkiska Franck. KKD 5: 60(1709).
