GEJST gaj4st, äv. gäj4st, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[av t. geist, ande, till stammen i got. usgaisjan, förskräcka. Jfr GAST, sbst.1]
1) (†) ande; ond ande. Beren van Melen fick sigh ett annadt sinne. Hwadh thet war för en geist honom thet bloste i örat kan man icke seia. Svart G1 82 (1561).
2) (föga br.) anda som besjälar ngn l. anses karakteristisk för ngn l. ngt; ss. senare led i ssgr. jfr: I Borgarehus vil han ej conditionera, han fördrar lättare en dum högfärd än den olideliga penninge-geisten. SP 1780, s. 252. En viss junker- och militärgeist. Strindberg GötR 223 (1904).
3) (vard. i vissa kretsar) livlighet i sinnet, hänförelse, eld, glöd, hög stämning, ”flykt”; livsmod. Hör Hans Nåd med stora namn på tungan / Utaf Fädrens stolta ättelängd, / Geisten väldig; rösten, qväfd och stängd. Lenngren (SVS) 2: 246 (1800). Hålla gejsten uppe. LD 1907, nr 48, s. 2. Vår .. fastlagstisdag med dess fullständiga avsaknad av någon som helst geist. Mattsson Anekd. 5 (1921).
4) (numera föga br.) högfärd, högmod, övermod. VDAkt. 1752, nr 411. Blott de som ej äro (höga), men önska, eller tro, sig vara det, föra denna förmätna geist, denna styfva nacke och höga näsa. HLittSt. 1: 333 (1822). WoJ (1891; angivet ss. vard.).
