GENUIN jen1ɯi4n l. je1n-, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. genuine, ä. fr. génuine, av lat. genuinus, medfödd, äkta, värklig, avledn. av stammen genu- (jfr INGENU), bildad till roten i gignere (perf. genui, p. pf. genitum), alstra, föda (se GENUS)]
1) (i sht i fackspr.) ursprunglig, medfödd, inhemsk; numera vanl. med mer l. mindre nära anslutning till 2. Den genuina dialekten i denna socken. Huru .. (tryckfrihetens) nu varande skick instämmer eller afvikit ifrån sin första och genuina esprit. AdP 1786, s. 90. Det genuina behaget i sederna står genom ingen föresats och konst att vinna. Geijer I. 5: 64 (1810). Dessa folknamn hafva .. öfverflyttats på landet, det främmande som Finland, det genuina som Suomi. Finland 49 (1893).
2) äkta, värklig, riktig; okonstlad, naturlig; oförfalskad, utpräglad. En genuin stockholmare. Uttrycket har icke någon genuin klang för mitt öra. Detta är knappast genuint sjömansspråk. (Han har) i några åhr der (dvs. i England) vistat ock .. vinlagdt sig om den Genuina Accenten. Dalin Arg. 2: nr 35, s. 8 (1734); jfr 1. Den genuinaste anarkister. PT 1898, nr 213, s. 2. Den genuina eller äkta epilepsien. Wigert PsykSj. 2: 127 (1925). Hans patos var genuint. Hagberg VärldB 177 (1927).
