GNOSTICISM gnos1tisis4m, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. gnosticismus, eng. gnosticism, fr. gnosticisme; bildat till lat. gnosticus, gnostisk, av gr. γνωστικός (se GNOSTIKER)]
i sht kyrkohist. benämning på den stora rörelse som (med rötter i liknande förkristlig rörelse i de östliga länderna) under senare delen av första o. i sht under andra århundradet efter Kr. utbredde sig i större delen av medelhavsländerna o. (med anspråk på ”gnosis”) sökte sammansmälta kristendomen med orientaliska religioner och grekisk (nyplatonsk) filosofi; gnostikernas lära. Anjou Kyrkoh. 13 (1842). Sturzen-Becker 1: 78 (1845, 1861). Gnosticismens terminologi. Verd. 1883, s. 28.
