[sv. dial. halki(g), halkot, hålki; avledn. av HALKA, sbst.1 o. v.]
1) som utmärker sig för halka; varpå man lätt halkar; hal, slipprig, glatt. Salberg Gr. 93(1696). Av snöfallet på tisdagen blevo Stockholms gator synnerligen halkiga. SvD(A) 1929, nr 89, s. 6.
2) (föga br.) som lätt halkar. På halkig fot. Östergren(1926).
