HARMONISK harmω4nisk, adj.; adv. -T.
Etymologi
[liksom d. harmonisk efter t. harmonisch, efter lat. harmonicus, till harmonia (se HARMONI)]
a) mus. motsv. HARMONI 1 a: som hör till l. har avseende på l. sammanhänger med harmoni i musikalisk mening (l. med harmoniläran). Envallsson MusLex. 133 (1802). Hæffners vidsträckta harmoniska kunskaper. Geijer I. 2: 159 (1833). Med afseende å sina harmoniska egenskaper indelas intervallerna i konsonanser .. och dissonanser. Wegelius Musikl. 1: 52 (1888). Allt vad vi kalla harmoniska sats och kontrapunktik, var för antiken någonting okänt. Jeanson (o. Rabe) 1: 3 (1927). — särsk.
β) i uttr. harmonisk figur, musikalisk figur som uppkommer, då ett ackord brytes i arpeggier. NF 4: 1227 (1881).
2) motsv. HARMONI 3: som är sådan att alla delar, element osv. passa ihop l. svara mot varandra; som äger l. utmärkes av l. ger ett intryck av harmoni; väl proportionerad l. avvägd; utmärkt av jämnmått; enhetlig, helgjuten. Thorild 4: 110 (1794). Uppfostringens hela ändamål .. är att harmoniskt utveckla den unga menniskans alla förmögenheter till färdigheter. Geijer I. 4: 200 (1813). En god allmänbildning måste vara i det hufvudsakliga allsidig samt harmonisk. SvFlicksk. 10 (1888). Harmoniskt sammanstämmande färger. Hahr ArkitH 165 (1902). Hans .. harmoniska yttre. Hallström Händ. 74 (1927). — särsk.
b) mat. i uttr. harmonisk proportion, om det förhållande mellan tre storheter att deras omvända värden bilda en aritmetisk serie, harmonisk serie l. progression, en följd av storheter i vilken överallt tre på varandra följande termer stå i harmonisk proportion. De fundne talen aftaga uti en harmonisk progression. VetAH 1772, s. 103. Björling Alg. 2: 229 (1849). NF (1882). BonnierKL 10: 429 (1927).
