HONORATIORES hon1orat1siå3res2, stundom äv. -ω3res2 (- - -tsiòräss Dalin); förr äv. HONORATIORER, sbst. pl.
Ordformer
(-rer 1818. -res 1845 osv. Anm. I den lat. förb. honoratiores personæ uppträder ordet i RP 16: 140 (1665))
Etymologi
[av lat. honoratiores, komparativ pl. till honoratus, hedrad (jfr HONORAT), p. pf. av honorare (se HONORERA)]
om de mest ansedda medborgarna i ett samhälle (i sht i en stad), de förnämsta, ståndspersonerna, ”spetsarna”; äv. allmännare: notabiliteterna. Stadens honoratiores. Hammarsköld SvVitt. 1: 270 (1818). Ett särskilt bord (dukat) för honoratiores. Östergren (1927).
