HYPOTENUSA hyp1otenɯ3sa2 l. -åt- l. -ωt-, r. l. f.; best. -an, förr äv. i best. anv. utan slutartikel (Rålamb 1: 98(1690), Palmquist Alg. 2: 29(1746)); pl. -or (Dalin(1852) osv.) ((†) -er König Mec. 15(1752), Weste(1807)).
Etymologi
[jfr t. hypotenuse, eng. hypotenusa, fr. hypothénuse; ytterst av gr. ὑποτείνουσα, sträckande sig under l. stående emot (ur det fullständigare uttrycket ἡ τὴν ὀρϑὴν γωνίαν ὑποτείνουσα, den linje som står emot den räta vinkeln), av ὑπό, under (se HYPO- 1), o. τείνειν, sträcka (jfr TÄNJA)]
geom. i rätvinklig triangel: sida som står mot den räta vinkeln. Rålamb 1: 98(1690). Strömer Klot. 136(1759). Bergroth Geom. 38(1876). I hvarje rätvinklig triangel är hypotenusans kvadrat = summan af kateternas kvadrater. Josephson PlanGeom. 51(1900). Hellström Lekh. 336(1927). — särsk. (enst.) i oeg. anv., i kraftuttryck. Betjent! — hörpå Filips! — Fibs! — Han skall bort med en biljett till henne: han skall leta upp henne, befann hon sig ock i sjelfva hypothenusan. Almqvist Amor. 99(1839; uppl. 1822: vore det ock i sjelfva himmelen).
Ssgr: HYPOTENUSER-ORDEN. benämning på en i Finland 1798 bildad, hemlig orden som upphörde i början av 1800-talet. FinBiogrHb. 1368(1899). FoU 17: 269(1904).
