IMMIGRERA im1igre4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. (tillf.) -ANDE; jfr IMMIGRANT o. IMMIGRATION (se avledn.).
Etymologi
[jfr t. immigrieren, fr. immigrer, ävensom eng. immigrate; av lat. immigrare, av in- (se IN-, pref.1) o. migrare, vandra. — Jfr EMIGRERA]
invandra (till ett främmande land, i sht för att där finna sin bärgning); motsatt: emigrera; i p. pf. stundom substantiverat; äv. bildl. l. oeg. Dalin (1871). Kleen YDoodle 1: 5 (1902). Har den lutherska katekesen immigrerat till vårt land öfver Danmark? KyrkohÅ 1909, s. 59. De immigrerade (i staten Victoria i Australien) uppgingo 1918 till 48,566 pers. 2NF 32: 246 (1921).
Avledn.: IMMIGRANT, m.||ig. [jfr t., eng. o. fr. immigrant; av lat. immigrans (gen. -antis), p. pr. av immigrare (se ovan)] person som invandrar (i ett främmande land, i sht för att där finna sin bärgning); invandrare, motsatt: emigrant; äv. bildl. l. oeg. SvOffStat. Befolkn. NF I. 1: 71 (1857). En .. irländsk immigrant (i Amerika). Hallström Händ. 54 (1927). PåSkid. 1928, s. 35 (bildl.). särsk. zool. o. bot. oeg.: djur- l. växtart som icke urspr. hört till ett områdes djur l. växtbestånd (som icke är autokton), utan invandrat från andra områden. BotN 1908, s. 20. FoFl. 1912, s. 267. Rosén Djurgeogr. 17 (1914).
Ssg: immigrant-befolkning. —
IMMIGRATION, r. (l. f.). [jfr t., eng. o. fr. immigration] invandring. Dalin (1871). Om tiden för den judiska immigrationen (i Arabien) äga vi ingen närmare kännedom. NorstedtVärldH 4: 426 (1928).
Ssgr: immigrations-lag, r. l. m. lag rörande (begränsning av) immigration.
