IMMODERATION im1ωderatʃω4n, ngn gg -o- l. -å-, l. 01—, l. -aʃ-, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. immoderation, fr. immodération; av lat. immoderatio (gen. -ōnis), tygellöshet, av in- (se IN-, pref.2) o. moderatio, vbalsbst. till moderare (se MODERERA)]
(numera bl. tillf.) måttlöshet; bristande moderation; obehärskat uppträdande. Dock kunne man (vid grälet i kyrkan) strax icke så stoor immoderation och otijdigheet märka. VDAkt. 1663, nr 424. LBÄ 23—24: 27 (1799). WoJ (1891).
