IMPERATION im1peratʃω4n l. 01—, l. -aʃ-, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
(nytt ord) språkv. rop, ord l. grupp av ord som uttrycker ett viljande (en befallning l. uppmaning l. önskan). Hos oss svenskar kunna .. (åtbörder o. miner) blott undantagsvis användas till annat än att beteckna känslor och att ersätta några enklare imperationer. Cederschiöld Skriftspr. 189 (1897; uppl. 1916, s. 133: imperativer). — särsk. [termen först använd av Hj. Ideforss (se nedan)] viljebetonad interjektion. Ideforss PrimInterj. 1: 2 (1928).
