SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1933  
INDISCIPLIN in1disipli4n, stundom -diʃ-, l. 01—, r.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Ordformer
(-dic- 1789. -disc- 17881901. -diss- 1808)
Etymologi
[jfr t. indisziplin, eng. o. fr. indiscipline, ohörsamhet; av lat. indisciplina, brist på uppfostran, av in- (se IN-, pref.2) o. disciplina (se DISCIPLIN)]
(numera mindre br.) brist på disciplin (se d. o. 3); ohörsamhet, olydnad; nästan bl. i fråga om militära förh., ävensom förh. vid undervisningsanstalter o. d. Rosenstein 3: 316 (1788). Indissiplinen har i Svenska armén satt cheferna ur stånd att uträtta något. Gustaf III 4: 149 (1808). Inför .. hans (dvs. en viss lärares) jämna, städse vördiga och ridderliga uppträdande voro yttringar af indisciplin snart sagdt något onaturligt. Dagen 1901, nr 170, s. 2.
Spoiler title
Spoiler content