INDISKRETION in1diskreʃω4n l. 01—, l. -tʃω4n (jfr skrivningen indiscressioner Gustaf iii), r. (f. WoJ(1891), Lundell); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -er.
Ordformer
(förr vanl. skrivet indiscr-)
Etymologi
[jfr t. indiskretion, eng. indiscretion; av fr. indiscrétion, av senlat. indiscretio (gen. -ōnis), av lat. in- (se IN-, pref.2) o. discretio (se DISKRETION)]
oförsiktighet l. bristande takt då det gäller en mer l. mindre ömtålig fråga l. ömtåliga frågor; ogrannlagenhet; särsk.: oförsiktighet l. taktlöshet bestående däri att man yppar vad som borde hemlighållas, lösmynthet; ofta konkretare om yttrande l. handling. Göra sig skyldig till, begå en indiskretion. Gustaf III(1791) i HT 1913, s. 238. Mounier .. anför en mängd interessanta prof af hans (dvs. Mirabeaus) obegripliga indiscretion i saker, hvilka det likväl varit af högsta vigt för honom sjelf at dölja. LittT 1797, s. 442. Det af indiskretioner vimlande arbetet .. ”En polisprefekts memoarer”. NF 19: 249(1895). Asklöf tycktes något plågad av friherrinnans indiskretioner. Siwertz Varuh. 76(1926).
