INFERNO infæ4rno l. -ä4r-, äv. -ær4-, l. -ω, n.; best. -t; pl. (mindre br.) -n (Söderhjelm Levertin 2: 329(1917)); ngn gg INFERNUM -um, n.
Ordformer
(-o 1897 osv. -um 1841—1914)
Etymologi
[formen inferno (liksom t., eng. o. fr. inferno) av it. inferno, helvetet, av senlat. (Ambrosius) infernus, m., helvetet; jfr mlat. infernum, n., helvetet, varav formen infernum är direkt lånad; lat. infernus o. infernum äro substantiveringar av lat. infernus, adj., belägen nedantill, underjordisk, till inferus, den undre (se INFERIOR). Att ordet i sv. o. andra språk upptagits i it. form, beror på inflytande från Dantes La divina commedia, vars första del har titeln Inferno]
eg.: helvetet; mer l. mindre bildl., om plats, liv o. d. som erinrar om helvetet, i sht sådant detta skildras av Dante i första delen av La divina commedia; särsk. dels med tanke på helvetet ss. ett rum för kval o. plågor: pinorum, olidligt kval, odräglig tillvaro, dels med tanke på helvetet ss. en plats för larm o. tumult, stank o. dyl. l. i allm. ss. ett ställe där ett ohyggligt liv föres. Almqvist GMim. 1: 169(1841). Ahrenberg Männ. 2: 242(1907). Ett infernum av stönande och stank. Granlund Carlé OdågÄv. 28(1914). Så skärptes det spända tillståndet mellan makarna, och de senaste åren torde ha utgjort ett fullkomligt inferno för hustrun. SvD(A) 1929, nr 311, s. 3.
